I går var vi på repetitionskurs i profylaxandning, jag och Karin. Vi har inför varje av våra tre barn gått igenom hur man kan använda andningen som smärtlindring när man föder barn.

Nu ska vi strax ha barn nummer fyra och bokade i somras repetitionskursen i profylaxandning hos Annas Profylax.

Det började inte bra. Som förra gången, inför Tora, kom vi inte in i fastigheten. Samma lokal vid Mariatorget, samma kodlås och porttelefon. Samma strul att komma in.

Det kan verka som en struntsak, men är onödigt när man är nervös inför kursen. Nervös? Ja, vad hade du varit? Du träffar 10-15 andra par, får lyssna till allas förlossningsberättelser och övar tillsammans med din partner vad jag uppfattar som privatsaker – som beröring och massage – inför gruppen och läraren.

Men kursen visade sig bli den bästa hittills. Kursledaren Linn, som började lite försiktigt, var oerhört eldig och inspirerande när hennes elever väl landat i situationen och kunde ta emot henne bättre.

I slutet tar Linn fram ett uppförstorat foto. Hon går runt och visar oss. Det är Linns dotter Mika. Hon håller nytillskottet Bror i sina armar. Bror är då nyss hemkommen från BB och lilla Mika håller själv.

Lokalen är knäpptyst. Våra ögon som tittar. Då säger Linn:

– Och visst ser ni hur stolt hon är, storasyster?

Det stockar sig i halsen. Tårar. Så bekanta, men ändå inte så vanliga. Inte för mig.

Men bulan där framme på Karin – innehåller ett syskon. Det blev så tydligt. Andra omkring mig gråter öppet. Männen hostar.

Jag sitter med främlingar omkring mig en fredagkväll och gråter. Hur blev det så här. Är det här att vara vuxen?

Innan gråten hände förstås en massa annat: andningsövningar, avslappningstekniker, återgivna erfarenheter från födslar med rädda, starka, egensinniga mammor och pappor och barn. Vad som är bra att tänka på. Vad man kan göra. Vad smärta är. Och hur man fungerar som par.

För ett par ska man vara på kursen.

Har man ingen partner ska man inte gå tycker jag. Eller så får man vara modig, som jag inte är. För kurserna, de fyra vi har varit på, har alla bestått av vita heteropar. Om jag får uttrycka mig så. Man och kvinna.

Med. Bra. Jobb.

Tänk då att komma som outsider. Kanske komma själv, som kvinna? Förstås skulle man bli bra bemött, och säkert mottagen med både kärlek och värme av rummet efter en stund. Men hjälp, det skulle vara tufft.

Värk är liv

Något av det bästa i går var när kvinnan i att av paren berättade om en väns erfarenhet av Afrika och somaliska kvinnor. Där ser kvinnan värken som det enda normala.

Värken är när livmodern under förlossningsskedet gör allt den kan för att trycka ut barnet till ett liv utanför kroppen. Värkarna kommer hyggligt regelbundet med pauser emellan. En sådan paus kallas värkvila.

På kursen får man lära sig att i vilan ska man pusta ut och försöka njuta och ladda om, tills nästa värk kommer. En värk som många är rädda för. Båda själva smärtan i värken och urkraften i det som händer.

En värk är lite läskig.

Men inte för de somaliska kvinnorna. De är inte rädda för värken. De omfamnar den i stället och säger att värk är liv.

VÄRK ÄR LIV…

Jag tyckte att det var härligt att få höra, att få allt ställt på huvudet.

Får vara tillsammans

Viktigast med kursen var som förra gången att få vara tillsammans som par. Och bara prata om och tänka på när vi ska vara på BB och få ut ungen.

För när ska vi annars kunna sitta ner i tre och en halv timme och prata med varandra? Ostörda. Prata om och dela våra tankar och idéer inför förlossningen den här gången.

För den delen betalar jag gärna kursavgiften. Resten är bonus.

Säg nu inte att det vore enklare att gå ut och ta en bit mat och tala om den stundande förlossningen.

För det skulle vi aldrig tala om över våra tallrikar.

Och vi skulle inte få med oss den andningsteknik som vi har använt alla tre gångerna vi har fött barn.

 

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

3 COMMENTS

  1. Jag fick barn för snart tio år sedan och startade sent (var 41 när min dotter föddes). I hela mitt liv innan trodde jag att jag skulle ha en 2-3 barn men det blev bara en enda. Perfekt. Fantastisk. Dotter. Trots denna lycka tänker jag ibland på hur det skulle ha varit att få åtminstone en till. Att allt inte hade behövt vara så nytt hela tiden. Att ha fått vila i det familjära. ”Jaha, nu kommer den här fasen. Ja, den går ju över den med.”
    Så jag gratulerar dig till ert tredje barn och till att även få ge syskonlycka.

    • Hej Bodil! Vad fint skrivet, att få barn överhuvudtaget är en enorm gåva. Antalet spelar kanske inte så stor roll, för som jag upplever det så är det nytt varje gång. Och samma oro eller kanske ännu värre inför varje ny graviditet. Lycka till med allt och tack för din kommentar.

      Hälsningar Jesper

Kommentera