Jag har redan sedan tidigare planerat en lång text om Skansen, men nu kan jag inte hålla mig. Det långa får vänta och här får ni i stället en rapport från ett Skansen sent i september.

27–28 september är det höstmarknad på Skansen. Det lär vi oss av trottoarprataren när vi kommit in. Med årskort på Skansen är det sekundsnabbt att göra entré. Direkt på förmiddagen var köerna inte så häftiga, men under dagen fyllde det på ordentligt. Vi förstod att det var höstmarknaden som drog men där hamnade vi aldrig, för jag bedömde mina barn som för små. Det var efter att vi fått rapport om att det var hysteriskt mycket folk på marknaden. För små barn är sådant värdelöst. Det blir en skog av ben och jag är livrädd att tappa bort en eller flera ungar.

Det som har grott i mig ett par år med regelbundna Skansenbesök, är att Skansen gör det lätt för sig. Jag känner ingen som jobbar på Skansen, så jag har ingen att pumpa på information för att veta hur de tänker. Men kanske är det inte så dumt att inte veta – vad bryr sig en besökare om bakgrundsinformation till varför si upplevs så. För en upplevelse handlar det ju verkligen om. Man går till Skansen för att bli berörd och få en nypa luft. Luften är avklarad, men upplevelserna då?

Skansen behöver tänka mer på upplevelser i formen kundupplevelse. För som besökare är man kund, sorry, det går inte att prata bort kund-ordet. Jag är kund när jag är på Skansen. Det betyder inte att jag skulle föredra ett Skansen i TV4-tappning. Hellre tog jag mig av daga. Men Skansen måste bli bättre på att ge besökarna en fräschare och mer modern upplevelse. För jag tycker inte att en så viktig del och plats i Stockholm får användas mest av allt som motvikt till det moderna och skräniga. Skansen och vi som vill gå dit förtjänar bättre: Skansen ska kunna leva på sina egna meriter.

Inlevelseförmåga i besökarens utmaningar och längtan en dag på Skansen vore en början för Skansenstaben. Utmaningarna för besökaren med barn (för om övriga kan jag inte uttala mig) består i att få ihop besöket på ett bra sätt. På Skansen vill man vara ren, mätt och lycklig. Det kan vara nära nog oöverstigligt för en barnfamilj. I alla fall att få alla tre att gå i lås.

Lyckliga barn är i bästa fall barn som gillar stället mamma och pappa valt. Som tycker att det är spännande med en skånegård, hantverkslängor och en rosenträdgård. I sämsta fall är lyckliga barn på Skansen barn som fått det de pekat på, som proppats med sockervadd och brända mandlar.

Men inte gör Skansen särskilt mycket för att intressera oss när vi strosande och barnvagnsskjutande passerar än den ena än den andra kulturklenoden. Tunnbrödsbakning, gäsp? Runstenar, ja, lite coolare.

Missförstå mig rätt, vi går till Skansen just för att slippa leklandshelvetetet och Ben 10, men utan oss vuxna hade ju barnen aldrig i h-vete valt Skansen. Inte ”vanliga” barn i alla fall, vilket jag vill betrakta mina barn som.

Barnen väljer inte Skansen, för Skansen tar inte hand om barnen.

Skansen tar inte hand om barns längtan. Längtan till födelsedagen, till fredag, till kompisen, till att sova över hos kusinerna, till att åka till badhuset – och till fiskdammen, för att återvända till Skansen. Jag minns det själv så smärtsamt nostalgiskt väl, hur man visst hade trevligt under promenaderna inne på Skansen, samtalade med farmor och käkade äggmacka, men att fiska ankor nere på Galejan var hela målet och meningen för oss barn. Vi vann ju aldrig, men en liten plastpryl som tröstpris värmde i fickan på hemvägen.

Kanske tycker ni att Skansen ska vara på de vuxnas villkor – allt kan ju inte ske på barnens villkor, och alla har inte barn eller älskar barn. Men då missar ni något viktigt. Hur klyschigt det än kan låta är barnen vårt hopp och nästa generation. Vi MÅSTE intressera dem för saker bortom iPad. Ge dem djupet och bredden och verkligheten. Och då måste Skansen hjälpa till. Men Skansen tänker i stället på besökande italienare och samverkansprojekt med intresseföreningar, man tänker konservering och tradition. Gott så. Men var är utvecklingen och förnyelsen?

För inte kan man mena att nya Lill-Skansen ska stå för detta? Där en plastorm på ett plastberg är attraktionen som drar, och inne under tak är upplevelserna inlåsta i museala vitriner. Personalen håller reda på de vuxna som gärna vill köra in barnvagnen, det får man inte, alternativt letar vuxna till vilsna barn. För här finns utgångar och ingångar banne mig överallt. Och välkommen in är man också som barn, bara man är tyst.

stunder-av-lycka-skansen-tysta-barn
Tysta barn är välkomna.

På väg från nya Lill-Skansen till Skansens bästa attraktion, de gamla bilarna i Breda blicks skugga, blir jag lite mildare stämd. Men även bilbanan måste få en anmärkning, trasigt och skräpigt som det är längs banan man åker (jag åker med minsta tjejen en åktur). Jag fattar verkligen inte: hur kan man INTE städa och laga detta?

Så till sist är vi nere på Galejan. Där är så gott som allt som inte är en bemannad och dyrare attraktion trasigt. Små lappar klistrade med texten ”SKA LAGAS” hjälper liksom inte. Jaha, ska lagas, när då? Tydligen har samma familj drivit Galejan på entreprenad sedan 1940-talet…?

stunder-av-lycka-skansen-glass
Galejan är helig mark för en pappa uppvuxen i Stockholm. Men det mesta är stängt eller trasigt. Ett grillgaller får tjäna som reservdelsrotor på en 10-kronors åkhelikopter. Glass hjälper inte mot allt, här behövs en spruta Walt Disney!

All in all är Skansen charmerande och har sina oaser. Men överlag är det för trasigt och slitet och oengagerat. Den verkliga skamfläcken är den viktiga värmestugan för medhavd picknick. Obegripligt trasig, värre än en DDR-miljö. Men den tänker jag ta upp i ett separat inlägg efter kontakt med Skansen, så jag återkommer med det.

Bäst är rosenträdgården, glashyttan och bageriet. Bra genomfört och lagom kulturanfrätt. Och visst kommer vi tillbaka. Men inte för alltid, Skansen. Ni måste skärpa er.

Peace.

 

 

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera