Ögonbrynen kanske försvinner till slut. Jag dödar hårsäckarna och så kommer aldrig håren tillbaka.
Ögonbrynen kanske försvinner till slut. Jag dödar hårsäckarna och så kommer aldrig håren tillbaka.

Jag ska raka ögonbrynen. Bara ta steget. Så slipper jag rycka med ångest. För det gör jag nu. En strulig kväll när barnen gör mig nervös, eller under trilskande motighet när jag försöker tänka och jobba. Då rycker jag. Ett hår i taget. Och liksom känner igenom brynen, letar efter sånt jag uppfattar som extra hårda, dumma strån. Motvals stickigheter som bara ska bort.

Resultatet är att jag fläckvis, eller kanske kratervis, är helt tom på hår i brynen. Det ser inte klokt ut. Men kamoufleras oerhört väl av mina tjocka stora svarta plastbågar. Utan glasögonen ser jag i bästa fall exotisk ut, med korta tussiga bryn. Som Errol Flynn, men utan filmstjärnemagi. Dåliga dagar ser jag ut som en plockad papegoja eller psykpatient. Extremt ocharmigt och bara hemskt. För brynen är viktiga för helheten. Det märker man när de inte sitter där.

Så varför inte bara skala bort hela skiten? Så får jag pilla nervöst någon annanstans. Där det inte syns. Jag tänker på alla tjejer som verkar ha dödat varje naturligt brynanlag och sedan målar snygga bågar efter tycke och humör. Visst ser det lattjo ut ibland. Alla kan inte bryn. Men ibland är det såna där overkligt snygga saker. Riktiga sexbryn. Och då är det nästan alltid målat.

Jag vet att jag har googlat ”plocka sig själv” (typ) men kommer inte ihåg vad jag fick fram. Så jag går till Google igen. Trikotillomani heter det, och att plocka hår från huvudet eller i ögonbrynen, eller gud vet var, är ett tvångssyndrom. Granne med Tourettes syndrom och kleptomani. Jag tänker med ens på Morbror Jan av Povel Ramel. Det enda goda jag kan tänka om kleptomani.

Tourettes syndrom skiter jag i. Är jag otrevlig är det impulsivt men inte tvångsmässigt. Som i dag. Jag träffar på en intet ont anade innebandymamma på väg från parkeringen vid x-skolan i förorten. Sonens första innebandyträning. Sonen är rookie och jag också, som innebandypappa. Klubba har vi, men där slutar det. Innebandymammans son har extra allt, bland annat käcka brillor typ Oakleysolisar. Antar att de ska skydda de små liven från bollen. Sonen frågar om glasögon och jag orkar inte svara att vi ska skaffa. Trött på alla prylar. I stället blir det en svidande sarkasm om prylmanin som råder. Varpå mamman vi inte känner finner för gott att kommentera att skyddsglasögon nog kan vara bra.

Jag tänder direkt och fräser ”Varför inte packa in hela ungen i bubbelplast?!”…

Från mamman kommer ljudet av att dra efter andan, och sedan ett Hrmppff. Vi blir aldrig bästa kompisar. Se där vad ett par plockade ögonbryn kan göra. Jag känner mig som en skitmänniska, men kan ibland inte hejda mig. Då går det som det gick. Ihop med ögonbrynsryckeriet och min avsky för Gunde Svan förmodligen symptom på något syndrom.

Men tills jag är färdigdiagnostiserad kör jag på, kär, tvär och galen.

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera