Stunder av lycka Ellens Gryta

Ellens gryta kom hem till oss en kväll. Vi var inte beredda och hade inget beställt, men timingen var välkommet perfekt. Nyss hemkomna från BB med nummer fyra fanns inte matlagning på kartan.

Men – tack vare familj och vänners försyn försågs vi som en skänk från ovan med en VIP-leverans ursmaskigt käk. För käk måste maten beskrivas som. Inte käk som i slabbig mat, det är knappast känslan på förpackningarna. Tvärtom är det gott om EKO-ingredienser och ont om E-nummer. Nej, utan käk som i riktig mat.

Det vi fick hem var Boeuf Bourguignon och Oliv- och fetaostbiffar med timjansky. Dessutom fick vi en Crème Ninon med vacker färg.

Som van framför allt lunchgäst på Stockholms bättre krogar (ja, jag hörde hur vidrigt divigt det lät) har jag hyggligt höga krav. Eller så här, jag har höga förväntningar när någon säger att maten är god. Jag äter gärna falukorv, kanske också blodpudding om den inte innehöll så mycket mjöl. Men får jag välja äter jag godare än så. Och nu hade jag ju chansen, bara att värma och njuta. Här kommer också mitt första plus i kanten för Ellens gryta: maten ska (kan?) inte värmas i mikro. Inte ett ord om mikro. Det gillar jag, det är seriöst och tar position. Jag verkligen avskyr mikrougnens märkliga hetskokning av allt som stoppas i den. Visst, jag kan göra ungarnas choklad i mikron, och tina frusen fågel. Men där går gränsen. Laga mat i mikro? Aldrig i fredstid.

Sagt och gjort, jag välter ner min Boeuf Bourguignon i en kastrull enligt rekommendation. Och så värmer jag. Konsistensen känns sjysst, det visuella är mindre bra, geggigt som det ser ut, med lite smålökar som tumlar runt bland högrevsbitarna. För bitar är det verkligen, rejäla sådana. Det transporterar Ellens gryta långt bort från mysteriekötträtterna från Findus och jag börjar få en bra känsla i magen.

Jag äter ju LCHF, någon dialekt efter eget huvud. Det brukar betyda bort med pasta-ris-potatis, in med gröna bönor eller broccoli. Alternativt så kör jag rent, alltså bara kött eller fisk. Så körde vi i dag, jag och Karin, som var lika osugen på finesser som jag. Och eftersom grytan var extremt väl tilltagen för två (antar att den är tänkt för fyra) så räckte den till detta frossande. Bara äta kött liksom. Inte särskilt pk. Men gott var det. Riktigt gott.

Jag smakar och smakar igen, och igen, men kan inte för mitt liv förnimma något som smakar industri. Det här känns som riktig matlagning. Gott, mustigt, lagom salt (vi saltar lite själva), fint kött och sjukt goda smålökar. Här har man inte kastat ner skulor och kallat det gryta. Intrycket är tvärtom fokus på att göra en seriös finsmakargryta utan att sky några medel. Två saker far genom mitt huvud halvvägs genom måltiden:

1) Hur kan man få ihop det här sjyssta och nå lönsamhet?

och

2) Vad kostar egentligen en sån här gryträtt? Jag tror inte att jag vill veta.

Nu några dagar senare går jag in på Ellens grytas hemsida och kollar priset. 819 kr för 4 middagar à 4 portioner. Så, 200 spänn för en middag för fyra. Inte så man dör, men kanske en dyr vana om man skulle bli förälskad i konceptet. Så målgruppen är inte 4-barnsfamiljen i Bromma? Vilket får mig att tänka (ibland händer också det, gott folk) – vilka är då målgruppen? Vi bor i Bromma, i en villa som i alla fall gör oss rika på pappret, har bra jobb båda två och tjänar…bra? Men kanske ska man bo billigare, snåla mer på cyklar, kläder och kickbikes än vi gör och köpa möbler på Blocket. Eller ha färre barn. Eller helt enkelt bara tjäna sådär avundsvärt svinbra? Men – jag vet ju också att folk lägger mycket pengar på mat, och jämför jag det med en Linas matkasse framstår det plötsligt som riktigt prisvärt. Här är allt jobb gjort och smaken är minst lika bra som att göra det själv (i alla fall med mig som kock vid spisen).

Eller för all del, jämför med att gå till McDonalds för en nödmiddag. Där kostar middagen 170-200 kr för oss. Då får vi förutom transport dit och hem med oss för mycket salt och socker och tveksamma kalorier. Förstås beroende på hur vi väljer, men vem går till McDonalds för en sallad med vatten?

Sammanfattning och bilder

650 gram* (se nedan) gryta räckte till två uthungrade vuxna som inte åt något annat än grytan. Och då blev det en liten rest. Nästa gång berättar jag om hur Oliv- och fetaostbiffar med timjansky från Ellens gryta smakade. Jag ska då också utveckla det där med Crème Ninonen. Sammantaget, möjligen med en reservation för prislappen, är Ellens gryta så här långt en riktigt bra upplevelse. Och det sagt från kräsna Bromma 😉

Stunder av lycka Ellens Gryta
616 gram väger hela rasket på min favoritvåg från Kjell & Company. På förpackningen anges ca 650 gram. Men jag har redan fått förklaringen att det finns en förklaring, så låt mig återkomma med den 🙂
Dofterna som stiger från grytan vid uppvärmningen är angenämna. Lagom kryddigt är intrycket. Hellre kryddar och saltar jag själv, än utsätts för smakexperiment som kan förstöra min middagsupplevelse.
Dofterna som stiger från grytan vid uppvärmningen är angenämna. Lagom kryddigt är intrycket. Hellre kryddar och saltar jag själv, än utsätts för smakexperiment som kan förstöra min middagsupplevelse.
Kvällens röda är enkelt men smakar mums. En lagom bredsida till en maffig varmrätt.
Kvällens röda är enkelt men smakar mums. En lagom bredsida till en maffig varmrätt.
Färdigvärmt och det röda är redo. Upp från vinkylen i källaren 12,3 grader kallt. En halvtimme senare i glaset vid varma spisen är vinet perfekt. Nu blir det gryta!
Färdigvärmt och det röda är redo. Upp från vinkylen i källaren 12,3 grader kallt. En halvtimme senare i glaset vid varma spisen är vinet perfekt. Nu blir det gryta!
Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera