Stunder av lycka - om ADHD av Anna Voltaire
Stunder av lycka - om ADHD av Anna Voltaire

ADHD dyker upp överallt numera tycker jag. Det är jag nog inte ensam om att tycka. Jag känner fem personer som har sjukdomen och säkert lika många till som inte fått diagnosen F90.0B ställd. Men ADHD är inget nytt, faktum är att diagnosen funnits sedan 1950-talet och sannolikt har mänskligheten alltid plågats av detta tillstånd. ADHD är en del i en hel hop av neuropsykiatriska åkommor som ibland samexisterar. Det är väldigt lätt att ärva ADHD, 80 procents risk. Utöver det har man sett viss koppling till utsatthet i fosterlivet för alkohol, läkemedel och tungmetaller. Den tunga biten är dock generna.

När jag var liten hade vi några killar i klassen som var lite mer aktiva än vi andra. De hamnade alltid i olika jobbiga situationer och störde eller kanske mer underhöll oss andra. Då sattes inte diagnosen så ofta, om ens alls. Nu i efterhand kan man nog konstatera att ADHD var problemet. Varför sätts diagnosen så flitigt nu då? Jo för att vi blivit bättre på att diagnosticera. Övning ger färdighet vet ni!

Jag var på en mycket bra föreläsning i detta ämne för två år sedan ungefär. Där fick jag höra att i befolkningen är det ungefär 4,4 procent som lider av detta. I olika grad såklart, alla blir inte lika drabbade.

Inom kriminalvården har mellan 25–45 procent av klienterna sjukdomen och av de livstidsdömda är det 50 procent!!! Förstår ni vilken samhällsvinst det skulle vara att upptäcka dessa i tid och kunna behandla dem innan de förstör sina liv!

Stunder av lycka - om ADHD av Anna Voltaire

På den mottagning för beroendesjuka där jag jobbar har 30–40 procent av patienterna ADHD. De har ofta hamnat i beroende/missbruk för att de tagit amfetamin och märkt att de blir ”normala” av drogen. De har självmedicinerat med amfetamin. En tanke i taget och förmåga att avsluta det man påbörjat blir effekten för dem, för oss andra; viktnedgång, vakenhet och en himla massa roliga idéer…och kanske hjärtfel!

Jag hade en kvinnlig patient nyligen som kom och ville ha en utredning. Hon hade fattat att hon var sjuk, det gör de flesta faktiskt, och hon var väldigt angelägen om att få vår hjälp. Hon trummade intensivt med sina fingrar mot mitt skrivbord, fnattade runt med fötterna på golvet, skruvade sig på stolen och tittade på allt i mitt rum samtidigt som hon förklarade sin situation för mig. Jag fick säkert 120 i puls bara av att sitta mitt emot henne. Hon var liksom elektrisk.

Jag frågade ganska snart, ”Hur många tankar tänker du nu medan vi sitter här och pratar? Är det 10? 50? 1 000?”. Hon tittade på mig och sade: — Kanske tusen.

En lugn stund för eftertanke infinner sig inte och de har svårt att komma till ro på natten. Hon hade jobb och pojkvän, försökte få ihop det. Med hjälp av illegala droger. Jag berättade för henne att vi har kortkort krav på drogfrihet, SEX VECKOR. Det är en fasansfullt lång tid för en person som har tusen tankar i hjärnan ett givet ögonblick. Även om motivationen är stor kan det vara omänskligt svårt att avstå amfetaminet som gör att man kan sova och fungera. Jag led med henne och vet inte hur det gått för henne att hålla sig ren.

Bo Söderpalm som föreläsaren heter hade tankar kring att börja i andra ändan, att ge medicin och se vad som händer! Ex juvantibus. (Nu gör socialtjänsten något liknande, de har något som heter Bostad Först. De ger alltså någon som tidigare aldrig någonsin skulle kvalificerat sig för en träningslägenhet en egen lya! Och det går BRA! Det hade jag inte vågat tro om någon sagt det innan.) I hennes fall hade jag gärna prövat om jag hade kunnat för hon var liksom sinnebilden av en ADHD-patient och hon led.

Det känns kanske lite avigt att ge knarkare knark men om resultatet blir att de fungerar i samhället, tar hand om sina barn och inte ständigt och jämt hamnar i olika klister och framförallt inte lider så ofattbart. Ja då kan jag tycka att man ska vara lite mer frikostig med just detta knark. Men under sträng klinisk och farmakologisk kontroll såklart och sen, efter en lagom lång period, trappa ned för att förhoppningsvis kunna leva helt utan! För vet ni vad!?! Hjärnan kan hämta sig från sitt underskott av dopamin (för det är det som fattas dem) och med rätt medicinering kommer deras hjärnor igång, och voilà – de är botade.

Men en brasklapp här nu, alla blir inte bra av medicin. Men mellan 30–60 procent beroende på sort och det är värt att pröva. Med en diagnos satt har man möjlighet att få den hjälp man behöver. Det kan vara stöd i skolan (om man är liten), färdighetsträning och till exempel boll- eller kedjetäcken m.m. Det är inte så dyra åtgärder om man betänker vad en kriminell missbrukare kostar samhället per dygn i vård och annat.

Så alla ni där ute, tröttna inte på ADHD och bokstavsbarn. Det är inget nytt, det är här för att stanna men nu har vi goda chanser att göra något åt det! Fantastiskt va!?!

 

Anna Voltaire
Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.

Kommentera