Ibland händer det som jag kaxigt brukar skryta om aldrig händer mig: jag går på tomgång. Det började i går, söndag. Efter en totalt utmattande helg och vecka var söndagens sista aktivitet avklarad. Vardagen tog vid, med sin aldrig sinande ström av uppdrag till en mamma och pappa i ett rörigt hus mitt i livet. Eller uppdrag, det låter fel, mer sysslor. För de regelrätta uppdragen, som att ordna så att farmors namn kommer upp på gravstenen, eller installera rails och sedan takräcket och sedan takboxen på bilen, så att vi får plats när vi har packning med oss och ska någonstans längre än ICA, ja, det kommer jag liksom aldrig till.

Ett steg på vägen måste vara större struktur. Inte större struktur som i mer kaos och fler korsvisa beroenden, utan jag menar mer struktur. Alltså dela upp kaoset i små små delar och sen dela igen. Och så pysslar man tills överblick nås eller kontrollbehovet fått sitt. Sagt och gjort köpte vi en till skitful skrivtavla till väggen på Ikea. Så vi kan skriva ner ännu mer. Vi får se om det hjälper. Märkligt nog har vi efter sommaren varit usla på att använda den skrivtavla som redan sitter uppe. Den som vi hyllade och älskade hela våren. Men så kom vi av oss. Det var som att det blev för mycket för mycket. Så vi är tillbaka på lösa lappar – oftast delar av kuvert som innehållit en räkning. Där klottrar vi tider hos BVC, datum för kalas och vilka batterier och hur många som ska köpas till brandvarnaren eller Wii-kontrollen eller fjärrkontrollen eller klockan på toa eller babyvakten eller det energislösande Nalle Puh-tevespelet som bara går på batteri (!).

Jag vet ju att folk har det så här för jämnan, men för mig blir det för mycket ibland. Och då hamnar jag i tomgång. Min vanliga frenetiska, säkert nästan maniska energi, ebbar liksom ut. Jag blir foglig och medgörlig, skäller mindre och tutar mindre, kör försiktigare och känner mig nervös som en körkortsaspirant när jag backar bilen. Jag kommer liksom av mig. Visst kan jag spotta upp mig till ett kundmöte (i dag hade jag två) och emanera den där sköna strålningsenergin som så många vill slicka i sig. Men sen, efteråt, är jag helt tom. Kaputt. Inte för att jag gjort mig till, för det gör jag inte, utan för att det är en sån sjuk kraftansträngning en tomgångsdag att kliva upp på den där toppen.

Men vem är jag att gnälla. Se på proffsidrotten där ingen, säger ingen, är bättre än sitt senaste hopp, lopp, race eller match. Tänk att alltid jaga nästa målgång! Fatta psyket som krävs. Och att träffa formtoppen när det gäller. Varje gång det gäller. Nästan omänskligt – och vilket konstigt liv det ska bli. För hur går man ner i varv mellan fajterna? Gör man det ens?!? Det är en sak att i media berätta att man ska använda sommaren till vila, en helt annan sak att faktiskt klara av det. Att på riktigt vila.

Sedan då, senare, när man sakta har börjat glida nedåt eller bakåt i resultattabellerna, blivit för gammal och pensioneringen närmar sig (vid 28)… Vad göra? Hur ladda om livet? Hur bli version 2.0? Kajsa Bergqvist, som jag har med i min bok om hur man coachar sig själv till mer happiness och bättre affärer (den heter Coacha dig själv och ges ut av Liber), importerar vin. Det tycker jag är rätt coolt. Byt bana, liksom. Starta om dig själv totalt. Som hon ju också gjorde, hon och Anja. Pang på same sex. Rätt modigt. Och det chockade faktiskt mig, i alla fall en liten smula. Heterosnuttefiltig som jag är.

Sammanfattningsvis… för att inte till slut falla i total glömska och i bästa fall bli en sida på Wikipedia, om vi fortsätter att tänka på proffsidrotten: starta om dig själv om det känns trögt. Reboot. Eller lek i alla fall med tanken. Pyssla om tanken och kanske hjälper den dig att tända till igen. Så du kan gå en match till, och kanske en till.

Vara på tå och taggad och full av lust och kraft och iver, med ens redan halvvägs ur de mentala startblocken – sprittande och kvicksilvrig igen, med stora klara ögon och torra, varma händer – redo att hjälpa din kund till nästa affär, ploppa (nåja) ut en till frisk bebis på förlossningen, eller klara att sväva över den där vingliga pinnen högt upp i det blå. För när du gör det där, när du levererar, då är livet skönt igen. Då är det ljuvligt med knoppar som brister, då känns trappuppgångarnas ortoceratitdunkel skingrat och drivisen på Kvarken blir med ens lättare att plöja.

Då kan du resa dig ur din mentala skolbänk med ristat lock och skrika för full hals Adjö, tomgång!

 

 

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera