Stunder av lycka skriver om människans kärleksaffär med bilen
Stunder av lycka skriver om människans kärleksaffär med bilen

Varför är bilen världens bästa uppfinning? Den är dyr att köpa, en usel investering, dyr att äga, farlig på vägen för både mig och andra och en total miljö- och klimatkatastrof. Otäcka oljor läcker från däcken varje meter jag rullar, dieseln stånkar ut partiklar med outredda hälsokonsekvenser och allt, precis allt, som stoppas in i det hungriga djuret, sliter på miljön. Ändå älskar vi våra bilar. Trots allt detta sjuka har vi en seglivad kärleksaffär med bilen. Förstås finns hävdelsebehov och teknikintresse och suget efter flärd med i ekvationen, men hos de flesta väger nog det praktiska ändå tungt. Inte sjutton skaffar man bil för att glänsa på gatan. I alla fall inte bara. Men såklart betyder bilvalet en hel del. Vilken låda som helst duger inte. Vi använder bilen som social markör och del av en varumärkeskonstruktion, det egna eller familjens eller båda.

Men det positiva och mysiga med bil hjälper inte när man sen står och tankar. Min egen bil är stor, tung och svart och slukar 90 liter diesel. Och det oroväckande ofta. Inte så att det är en gammal häck med omodern teknik, vi kör bara mer än vi tror. Trots att vi försöker undvika att ta bilen. Och det är väl bevis nog på hur viktig bilen är. I alla fall för en barnfamilj, som inte kan lifta eller åka buss till Ikea eller Citygross, eller till kusinerna i Nacka. Nåja, kan och kan. Det klart vi kan åka buss till Ikea. Men vi tänker inte. Den dagen har inte kommit än, och jag hoppas den aldrig gör det.

Tydligen måste fler tänka som jag, för priset på drivmedel verkar inte kunna avskräcka. Det har gång på gång i media förutspåtts hur privatbilismen ska minska när priset på bensin nått en viss nivå. Det har ännu inte hänt. Och höjer politikerna för mycket lovar jag er uppror. Som ett bröduppror men över kolväten. Vi har bensin i blodet.

Från det ena giftet till det andra. Anna skrev om den livsfarliga alkoholen här på Stunder av lycka och fick det att svida till hos mig. Gränsdragningen mellan bruk och missbruk är varken lätt eller tydlig. Så känner i alla fall jag. När är vin för mycket? Vad gör det med mig? Varför behöver jag det? För visst behöver jag vin ibland. Vem gör inte det? För det är min egen insnöade men bestämda uppfattning att alla behöver ett järn ibland. Särskilt alla de som hävdar motsatsen och spända som fiolsträngar trippar runt lågmält sellerituggande, koketterande med sin avhållsamhetsmission. För – antidrinkarna är ett snobbsläkte. Beredda att platta till en stackars rödvinsförlorad tjänsteman som till slut fått ordning på Shiraz, Sirah och Syrah. Så det blir snobb mot snobb. Handsken är kastad. Vem är den bättre människan?

I fredags på Systembolaget i Vällingby hade jag svaret nära till hands: fiolsträngen är bättre än vinkunden. För där utspelades en liten scen i den så grå förortseftermiddagen. En till synes helt okej kvinna, varken ful eller snygg, bara normal, i alla fall vid en snabb första anblick, motades vänligt men bestämt ut ur Systembolagsbutiken. Kvinnan som fick gå ut ville handla, men var för full. Klockan var halv tre på eftermiddagen och hon hade rena kläder på sig.

Det kylde i alla fall av min shoppinglusta den turen. Så det gick fort och blev billigt. När jag kom ut till bilen var allting (nästan) glömt. Det jag tog med mig är det där med gränsen. Var går den? Känns den som en vägbula när man passerar den? Att man kan må så dåligt att man låter sig själv tappa kontrollen, det vet jag. Vi tänker inte på det till vardags, men haven av skit ligger närmare till hands än vad som borde kännas tryggt.

Vad nytta gör en larmknapp som man inte når, när man ramlat på golvet? Snyggt och prydligt med buntband och allt. Idioti!
Vad nytta gör en larmknapp som man inte når, när man ramlat på golvet? Snyggt och prydligt med buntband och allt. Idioti!

När jag ändå fäktar mig fram bland eländesämnen måste jag få ta upp ett till. Som ett förspel till mer, för jag kommer att borra i handikapp. I dag blir det bara några rader. Om handikapp. Hur flata vi är. Som tillåter miljöer och ett samhälle där det är dubbelt eländigt att ha eller drabbas av ett handikapp. Där man knappt eller inte kommer fram med rullstol, där en promenad vintertid är omöjlig eller en tur till affären är förknippad med livsfara och stark ångest. Mina kunskaper om handikapp i samhället är dåliga, så därför kommer jag att läsa på och komma tillbaka. Tills dess vill jag bara säga: det kunde ha varit du. Tänk att förutom att vara kraftigt begränsad i vad du kan göra, ses du också med en blandning av vämjelse, misstänksamhet, oro, förvåning, förvirring och medlidande. Kanske också missunnsamhet och njugghet; ”Tänk vad alla hjälpmedel ska kosta oss skattebetalare!”

Men, visst, var och en är sig själv närmast. När vi var mitt i vår krångliga bygglovsprocess för ett och ett halv år sedan var vi inte speciellt sugna på att handikappanpassa våra byggplaner. Men det gick det också. Och skulle någon nu med ett rörelsehandikapp komma på besök i en framtid hoppas jag att det ska gå vägen.

Jag har i några omgånger skrivit för Synskadades Riksförbund om synskadade för Expressens räkning. Då lärde jag mig en hel del om synskadades vardag, om allt man som seende inte tänker på. Jag intervjuade synskadade som var helt beroende av både jävlar anamma och sin ledarhund för att kunna komma utanför dörren. Som hade ramlat över slängda cyklar eller rakt ner i byggropar. För att hunden för ett ögonblick varit hund och inte überhund. Inte sällan distraherad av doftande skräp på vägen, kvarlämnade rester efter en picknick i parken, flottiga engångsgrillar eller en halv kanelbulle slängd på marken. Jag fick veta att nästan ingen hund, oavsett graden och mängden träning, kan stå emot matrester längs vägen. Inte varje gång. Ibland, men inte alltid. Och det är ju det, alltid, som krävs av en ledsagare till en blind.

Plocka upp ditt skräp själv!
Plocka upp ditt skräp själv!

Nu säger jag inte ’Så tänk på det nästa gång du vill slänga något på marken’. För det gör du ju inte, släpper ditt skräp på marken.

Men andra gör det. som vi ju också skriver om här på Stunder av lycka, med vårt brev om nedskräpning. Det är en pågående antinedskräpningskampanj och skulle du bli intresserad av att hjälpa till behöver vi bli fler. Kontakta redaktionen om du vill hjälpa till.

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera