Stunder av lycka - Emma Laurusdottir skriver om intervallträning
Stunder av lycka - Emma Laurusdottir skriver om intervallträning
Intervalldöden tog mig. Mjölksyran är mördande och jag har fått ett nytt mål: att besegra Intervalldöden by Fannie.
Intervalldöden tog mig. Mjölksyran är mördande och jag har fått ett nytt mål: att besegra Intervalldöden by Fannie.

I dag hade jag ett väldigt tight schema men ville ändå få in ett träningspass, så jag körde ett kort men intensivt intervallpass på löpbandet. Jag föredrar att springa intervaller framför långa sträckor, då det lätt blir så långtråkigt att bara stirra in i en vägg – eller på sig själv guppa upp och ner i spegeln.

Det finns många fördelar med intervallträning men jag tycker det bästa är att det inte tar så lång tid och att det är grymt bra för fettförbränningen!

När jag tidigare har sprungit intervaller har jag inte haft så hög lutning utan mest fokuserat på hastigheten. Nu fick jag ett tips på ett intervallpass av Fannie som jobbar som PT på Kampsportslabbet, hon kallar den intervalldöden. Och det lät ju förstås både lockande och spännande.

Jag är bortom svettig…
Jag är bortom svettig…

Intervalldöden by Fannie

1 min löpning
1 min vila
Lutning: 15°
Hastighet: 10–15 km/h
Upprepas 7 gånger

Min första tanke var att sju varv kan väl inte vara jobbigt, bara sju minuters arbete. Men tji fick jag…

Jag började med fem minuters uppvärmning, för att sedan sätta igång med intervallerna. Jag hade lutning 15° och hastighet 14 km/h. Det resulterade i mjölksyradöden efter bara 35 sekunder.

Yikes! Jag kan ha överskattat min egen förmåga en smula.

Jag var tvungen att sänka både lutning och hastighet för att orka springa hela minuten ut. En minut talar vi om här, 60 sekunder! Det slutade i alla fall med att jag fick springa på lutning 12° med hastigheten 13 km/h, och då var det knappt så att jag orkade hela minuten ut. Jag gjorde alla sju varv men ville egentligen gå hem redan efter det tredje. Känslan efter intervallpasset = döden.

Mjölksyran brinner i hela kroppen, lungorna känns helt sönderrivna och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Nu förstår jag varför Fannie kallar det intervalldöden.

Jag kommer att börja köra detta pass en gång i veckan. Jag vill förbättra min kondition och styrkan i mina muskler. Jag har också målet att till slut orka springa alla sju varv på lutning 15° – något som kändes extremt avlägset och helt omöjlig i dag.

När jag kör intervaller ensam så måste jag pusha mig själv till max för att inte hoppa av bandet innan jag är klar. Jag föredrar att springa intervaller med en kompis. Kompisan kan då stötta mig bak i ryggen, vilket hindrar mig från att åka av bandet när benen börjar bli tunga. Då kan jag också pusha mig själv mer och ta ut mig det där lilla extra. Jag vågar och klarar det när jag vet att jag har en ’’säkerhetslina’’ bakom mig – springer själv måste jag förlita mig på min mentala styrka. Som tyvärr inte alltid räcker hela vägen ut.

Intervallträning gör så att jag känner hur hela kroppen jobbar. Jag älskar det. Visst är det en hatkärlek. Jag hatar att göra det, men älskar känslan efteråt. När jag väl har klarat det och kroppen bara är död och underbart mör.

Fannies intervalldöd funkar perfekt när man inte hinner med timmar på gymmet. Intervalldöden tar 20–30 minuter inklusive uppvärmning och nedjoggning. Anpassa lutningen och hastigheten efter din egen förmåga och bara spring! Spring för livet! 🙂

Jag ger precis allt jag har. Här finns inte tid att tänka, knappt ork att andas. Det är bara jag och bandet.
Jag ger precis allt jag har. Här finns inte tid att tänka, knappt ork att andas. Det är bara jag och bandet.
Emma Larusdottir
Emma älskar att vara aktiv och har hållit på med sport sedan barnsben. Emma jobbar i den glamorösa TV-branschen, bland annat med dokusåpan Big Brother. Hon är extremt envis, skrattar mycket och har en smittande positiv syn på livet. Hon tränar och instruerar i kampsport, älskar äventyr, snowboard och är en inbiten chokladfantast.

Kommentera