En gång i forntiden vandrade jag på Östermalm. I en container låg ett negativ på en plexiskiva. Den har jag nu på väggen. Jag älskar den.
En gång i forntiden vandrade jag på Östermalm. I en container låg ett negativ på en plexiskiva. Den har jag nu på väggen. Jag älskar den.

Nya ord uppstår emellanåt. Nu är det inne med egentid, eller heter det egen tid? Hur som helst, jag har tolkat detta som tid man disponerar själv, ensam. I så fall saknar jag egentid. Det har jag nog gjort de senaste 17,5 åren. Just precis nu känner jag att detta vore väldigt härligt att ha.

Sedan jag blev mamma första gången i augusti 1997 har den största delen av min vakna (och sovande) tid kretsat kring barn och familj. Nu sex barn senare försöker jag tänka när jag senaste gjorde något helt för min skull, utan att ha dåligt samvete. Jag tänkte en lång, lång stund och kom fram till att det var nog år 2000. Då minns jag (eller har jag fått höra) att jag dansade på ett långbord på Gustav Adolfs torg. Det var då Vattenfestivalen fortfarande plågade Stockholmarna.

Det är nog detta samvete som klämmer i skon för mig. Jag får ständigt skuldkänslor när jag inte gör något med eller för mina barn (eller familjen i stort). Jag kan inte förmå mig att lämna barnen på förskolan, gå hem och göra ingenting alls. Jag tvättar, städar, handlar och förbereder maten för att kvällen ihop med familjen ska bli så smidig och trevlig som möjligt. Att sätta på hög musik, dansa i vardagsrummet och bara kick-backa… nä, det ligger inte för mig.

Jag skyller allt på mamma. Hon är så fruktansvärt effektiv och tålig. Pappa, ja han kan konsten att gå runt i kalsongerna en hel dag och lyssna på jazz eller fusion. Min man kan det också, fast han lyssnar på annat… musik som går mig helt förbi. Post 1997-typen av musik.

Då och då går jag på massage men det räknas inte för det gör så fruktansvärt ont att det mer är att likna vid tortyr. Dessutom måste jag dit för att jag slitit ut min kropp för barnen (och familjen). Nu tänker ni kanske att det var ett satans gnäll. Hon har ju skaffat sex barn och som man ligger får man bädda. TRUE. Icke desto mindre känner jag nu ett behov av att göra saker som gör mig lite gladare, starkare och lugnare.

Jag undrar vad det kan vara. Just nu är jag ju mamma’’ledig’’. En trevligare variant av att vara kedjefånge här hemma.

Visst, allt har att göra med ’’uppbackningen’’ man har i hemmet och hur man delar på ansvar, men i mitt fall är det så att jag har fått i stort sett allt på min lott. Jag har senaste halvåret försökt råda bot på detta. Utan större framgång.

I dag börjar min kanske sista stora ansträngning att få ordning på tvättandet. Jag har sorterat ut makens smutstvätt från den övriga tvätten och tänker låta den komposteras. Vi får se hur det går. Ni kan kalla mig Lysistrate from now on. Jag har för avsikt att brinna med klar låga närmaste tiden och verkligen stå fast vid detta.

Men – jag börjar ändå se ljuset i tunneln. Snart ska jag inte vara hemma hela dagarna, barnen växer och maken… jag vet inte. Jag hoppas bara att ljuset i tunneln inte är ett tåg som kommer mot mig.

För att överleva mentalt har jag utvecklat konsten att ha egentid inne i huvudet. Jag låter tankarna vandra så fort jag har en lugn stund. Då kommer jag på härliga saker som jag ska göra, böcker jag ska skriva och platser jag ska se. Fast det är kanske inte egentid? Det är väl dagdrömmeri.

Skit samma vad det heter. Det är min egen plats och det är där jag överlever. Blir det tillräckligt redigt läcker det ut i skrift, som nu. Då känner jag mig lite nyttig. Och duktig. Väldigt viktigt med duktigheten…

(Bilden: En gång i forntiden vandrade jag på Östermalm. I en container låg ett negativ på en plexiskiva. Den har jag nu på väggen. Jag älskar den.)

Anna Voltaire

Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.

Kommentera