Stunder av lycka skriver om ombyggnadsprojekt, höst och lera
Stunder av lycka skriver om ombyggnadsprojekt, höst och lera

Vår trädgård håller på att försvinna. Den sugs ner i ett svart hål fullt av lera. Jag har sett tecknen genom fönstren på vår nya utbyggnad, men inte riktigt förstått vidden av det som pågår där ute.

För att lite dämpa lerhelvetet har vår totalentreprenör Från Stan – ja, vi älskar dem – kört lastbil efter lastbil med jord som de vräkt ut på tomten. Detta har något förbättrat läget, men jag blir ändå orolig för hur våren ska se ut när jag nu klafsar runt och samlar in dyblött vrakgods i dagens utomhusstädattack.

Nermojsat i gräs, jord eller lera ligger allsköns bråte som det är mer än dags att ta hand om. Alternativet är att låta skiten ligga och sedan om ett eller tio år gräva upp det som en gammal världskrigsgranat. Då tar jag hellre hand om det nu.

Inte för att varken jag eller min kära fru är petimetrar, nej ganska långt ifrån, men någonstans får man dra sin gräns. Okej kanske att lämna trädgårdsmöbler man tröttnat på till ett ruttnande öde. Men nya Webergrillen, cyklarna, trehjulingarna, bandymålen, klubborna, hopprepen, sekatören, sticksågen, markduken, luftmadrasspumpen, sandlådeleksakerna. Kan allt det bara lämnas att dö? Förstås inte.

Så, i omgångar har jag fått släpa in i den relativa värmen sådant som skulle ha tagits om hand från början. Och i dag blev en fortsättning på det.

+++ Bäst i dag: en cool träback från sydfranska vinhuset Domaines Ott. Den låg och drev där ute och i just det här fallet har vanvården gjort saken till det bättre: vintagefaktorn har ökat med den skit och fukt som ansatt backen. Vädrad kallas det om man bygger plastmodeller (först bygger men, sen smutsar man ner för realismen, en tågvagn till exempel).

— Sämst i dag: den Ikeakasse fullproppad med filtar och handdukar som jag måste tänkt skulle tas om hand vid ett senare tillfälle. Under äppelträdet väntade denna bomb av snigelfekalier och stinkande sumpvatten. Overkligt tung släpades den direkt till slänghögen.

Så, kan jag ge ett råd, gör jag det nu: skjut aldrig upp till morgondagen vad som kan göras redan i dag.

Mitt i all gegga står vårt nya hus – det är ju faktiskt nästan lika mycket hus som vi byggt till som vi har i det gamla – och kaxar sig. Det liknar inget annat i hela lilla området och har gissningsvis delat grannar och kringboende i två läger: love and hate.

Men jag tror att vi kommer att vinna alla till vår sida, bara det får ta några år. Då kommer också belackarna att tycka om vår i sammanhanget ultramoderna skapelse.

De kommer att säga att vårt projekt satte en ny standard och punkterade den ängsliga konformism som lagt sordin på kreativiteten hos ombyggarna.

Fram tills detta inträffat får vi leva med att alla inte tycker som vi.

Ett av de senaste rykten som nått våra öron är att vi inte fick bygga ’’som man ska’’ utan därför valde vår tokiga panel och fasadfärg etcetera. Fullständigt nonsens. Det tog 12 månader extra av turer i SBK för att få vår vilja igenom: en medveten stilkrock mellan 1932 och 2015.

Men jag har respekt för att det skvallras. Vill inte ens kalla det skvaller. Det är relationskittet när man möts i området, att byta några ord om det mest spännande för dagen. Och kan vi bidra med det, något spännande över kaffet och bullen eller för all del på torget utanför pizzerian, så väl bekomme.

Vår utbyggnad sedd från trädgården. Den är stor och tung och inför gjutningen av bottenplattan packades jorden enormt hård. Kanske därför inget vatten nu rinner undan när det regnar?
Vår utbyggnad sedd från trädgården. Den är stor och tung och inför gjutningen av bottenplattan packades jorden enormt hård. Kanske därför inget vatten nu rinner undan när det regnar?
Egna äpplen – med lera. Men det är bara att skölja och sen tugga. Så länge inte boskap går där äpplena växer kan också det fina av fallfrukten användas.
Egna äpplen – med lera. Men det är bara att skölja och sen tugga. Så länge inte boskap går där äpplena växer kan också det fina av fallfrukten användas.
Min extra-vintage vinback från Domaines Ott.
Min extra-vintage vinback från Domaines Ott.
Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera