Nu närmar den sig med stormsteg, den där högtiden som jag inte vet om jag riktigt hatar eller älskar. Högtidernas högtid, där glädjen, familjen och maten ska vara i fokus. Matbloggaren Johan Hedberg skrev nyligen på sin instagram att han fått så många sökningar på lussekatter på bloggen att han var tvungen att lägga ut ett uppdaterat recept, så nu är det snart dags att kavla upp armarna och uppbåda lite julkänsla. Snart.

Julen är barnens högtid och fram tills i år har min dotter varit alldeles underbart omedveten om sin omgivning i annan utsträckning än om hon har haft det roligt eller ej. Det kommer ändra sig i år, därav prestationsångesten. För det som många (de flesta) känner är naturlig julkänsla finns inte hos mig. Senast jag firade en härlig familjejul med Bullerbykänsla var jag 12 år gammal och sedan dess har julen varit ett ont måste som min familj helst velat ha överstökad så fort som möjligt.
Den 11 december 1995 gick min pappa bort i lungcancer och med honom dog allt vad julkänsla heter. Kvar fanns bara en tomhet och saknad av allt som kan kallas barndom och barnslig naivitet.

JulbordJag har firat jul med andra, försökt, umgåtts, låtsats att jag älskar julen. För det gör jag ju, lussebullarna, pepparkaksbaken, lucia, sångerna. Det gör jag. Det är som en fantastisk återberättelse av en saga jag hörde varje år som barn och som jag återupplever lite genom att äta enorma mängder lussebullar (enorma!). Men det är svårt med jul. I min familj har mamma liksom bittert skrattat åt julen och sagt ”i år skiter vi väl i julen, vi behöver inte köpa några julklappar åt varandra”. Fanns det någon julkänsla har den liksom dött där.

Jul hos svärföräldrarna är som en gigantisk kulturkrock. Här lever traditionerna stenhårt. Här är det mycket av allt, människor, barn och hundar. Ju mer och fler desto bättre. Alla får plats, men det finns mycket lite utrymme för en julskadad själ som vill gömma sig och sova under pulkaåkning, nattliga julbak och spelkvällar. Denna gigantiska kontrast mellan att sitta 3 personer och genomlida julen i en lägenhet i Stuvsta gentemot att bo 25 personer intryckta i ett stort hus i Norrland med 10 hundar är så stor att jag knappt kan beskriva den. Jag har upplevt den överväldigande jultraditionen hos svärföräldrarna två gånger och i år är planen att prova igen och jag är skräckslagen…

För i cirkusen kring julfirandet i Norrland finns det ingen plats för melankoli eller klaustrofobi. Här blir jag ett svart får som tjatar om köttfärssås och spagetti när vi åker och storhandlar den 11e julskinkan i mellandagarna. Jag blir den som borde ”anstränga mig”, ”jobba på attityden” och som borde hjälpa till mer att ta hand om både mitt eget barn bättre och hjälpa till mer. Senast jag upplevde denna kulturkrock var midsommaren 2013. Sedan dess har jag gömt mig och nu ska jag mötas och granskas. Jag oroar mig över alltifrån aggressiva hundar till att Ylva inte ska orka med flera timmar av julklappsöppning som börjar långt efter läggdags.
Jag känner mig lite som Elsa i Frost. ”Känn inget! Kontrollera dig! Var den de vill att du ska vara så klarar du dig igenom det här!” Samtidigt vill jag bara slå mig loss och slå mig fri och boka en resa till Egypten och skita i julen.

Om ni orkat läsa ända hit och funderat på om ni kommit rätt. Är det här Stunder av Lycka? Ja, det är det. För mig är det dags att släppa det gamla, gå vidare och skapa nya traditioner för mig själv och min familj. Tanja Dyredand, en vän och blivande mindfulness coach sa till mig: ”Rikta uppmärksamheten mot det som pågår just nu, var där du är med både kropp och sinne, ta några andetag, ett ögonblick och bara var.”

För att Ylva ska få samma möjlighet som jag själv har haft som barn, att få härliga minnen från julaftnar fulla av förväntan och längtan efter jultomten, så är det dags att släppa julstressen och börja leva i nuet. Att ha barn är en gudagåva och om det är något som behövs för att skaffa motivation till förändring så är våra barn en fantastisk drivkraft. Den här julen kommer fokus att vara att få umgås med de två finaste människorna jag har äran att få kalla familj.

Ylva - julen 2013

Som lite extra kompensation för min melankoli kommer jag försöka bjuda på så mycket julinspiration jag bara kan. Stay tuned!

Marie Widerberg

Marie Widerberg är Stunders redaktör. Hon älskar äventyr och har alltid något kul på gång. Hon har bland annat cyklat från Stockholm till Malmö med en ettåring och drömmer om att åka trike med familjen längst med Vietnams långa kust.
Kontakta Marie på marie@stunderavlycka.se

1 COMMENT

Kommentera