Jag är mer grädde och smör än alger och tofu, men jag KAN lära mig, läs får ni se…
Jag är mer grädde och smör än alger och tofu, men jag KAN lära mig, läs får ni se…

Jag är konservativ. Jag är ganska nöjd med det. Det behöver inte betyda att man är rädd för nya saker. I mitt fall är jag mest rädd för nya smaker…

När jag var liten vägrade jag äta jordgubbar, tårta med grädde och saker med o-fast konsistens (fil, yoghurt och gröt, till exempel). Jag har bättrat mig lite, men har fortfarande svårt för vispad grädde, vaniljkräm och mejeriprodukter mjukare än färskost.

Att bli gammal och eventuellt bli dålig på att svälja är för mig värsta mardrömmen. Jag som jobbat inom geriatriken har på nära håll sett hur man blandar förtjockningsmedel i all möjlig vätska för att de äldre ska få den i sig. Jag nästan kräks vid tanken. Jag gnager hellre på en seg köttbit med tandbenen än att få slemmig saftsoppa i mugg med hällpip!

Hur hamnade vi här? Åh vilken dödsångest jag har! Eller rättare sagt, jag är rädd för att bli gammal och undanstoppad på ett boende där folk inte känner mig och mina vanor och hux flux få för sig att jag behöver dricka blåbärssoppa. Jag känner ett tvingande behov av att skriva ned mina önskningar i ett prealzheimertestamente, så jag i mina klara stunder icke behöver förtvivla.

Tillbaka på spåret nu. För några veckor sedan testade vi – som led i ett motivationsarbete för att få maken att städa – en vegetarisk matkasse som det så fint heter. Det betyder ju egentligen att du får mat som passar ihop med fyra recept och sedan betalar dubbla priset mot vad du skulle göra om du tänkte ut recepten själv. Dock med den finessen att du får prova saker som du inte normalt skulle köpa. (Märker ni att jag inte är helt övertygad?)

Nåväl. Vi testade och avbröt försöket dag tre. Vi var vrålhungriga och besvikna. Jag dubbelt besviken, för jag trodde att resultatet skulle vara att jag fick lite mer ’’hjälp’’, men maken verkade bli än mer kraftlös och oinspirerad av maten. Kött verkar vara kärnan i hans existens.

Varje dag sedan dess stirrar jag, när jag öppnar kylen, på ett paket tofu som blivit över. Jag tänker hela tiden att jag måste göra något med den. Men låter bli. Jag vet nämligen inte spontant vad jag ska göra med den. Jag tycker inte det smakar något. Jag vet inte hur den beter sig vid olika tillagningssätt och därför blir den liggande. Och jo jag fattar att jag kan googla men jag är inte säker på att jag kommer hitta något som verkar smaskigt. Jag gillar faktiskt inte tofu. Jag googlade däremot nyss vad det innehåller. Det är sojabönor….och gips.

Så, efter den googlingen känns det ännu mer långsökt att jag faktiskt ska tillreda något av den. Förhoppningsvis har bäst före datum passerat och då kan jag lindra samvetet med det. Jag gillar nämligen inte att kasta mat. Fast detta sorterar ju delvis under byggmaterial. Då kan det säkert återvinnas på Lövsta.

Gillar ni koppen? Den är mitt första drejprojekt. På den står (men det ser ni inte) This is my cup of tea :)
Gillar ni koppen? Den är mitt första drejprojekt. På den står (men det ser ni inte) This is my cup of tea 🙂

När jag var 18 år besökte jag Kina, Thailand, Hong Kong (då var det en koloni), Macao och Japan. Mest var vi i Kyoto och Tokyo. Sushi var väldigt okänt då. I Sverige, vill säga. I Japan kände man till detta. Jag kan ärligt säga att jag inte åt en bit sushi då, och efter den resan passade jag mig väldigt noga för sushi, tills en kompis som jag litar på, Frida, övertygade mig om att man faktiskt kunde gilla det. Jag var då 34 år gammal. Jag älskade det. Men bara vegetariskt. Råa grejer rockar inte min värld. Nu kan jag till och med längta efter sushi. När jag analyserar detta begär är det nog mest wasabi jag hatgillar. För det kan ju bli lite mycket av just den varan. Så här i efterhand kan jag förbanna mig själv som hade möjligheten att äta sushin i dess förlovade land, men så är livet. Jag var inte redo för alger då. Jag kämpar fortfarande med matlagningsyoghurten och gräddfilen till mina blinis…

En gång för jättelänge sedan lagade jag till egen sushi. Det var pilligt, det blev inte så snyggt, men var väldigt gott. I den livssituation jag befinner mig nu är sushitillverkning ett icke överkomligt mathinder. Dessutom drar jag mig för det på grund av alla dyra ingredienser man måste inhandla, som sedan likt tofun blir stående, då jag inte har en aning om vad jag ska göra med det som blir över.

För mig blir således orientalisk mat något jag äter när jag är i Orientalen alternativt på restaurang. Jag funkar bäst ihop med smör, grädde, salvia, timjan, fransyska och potatis. Tyvärr, jag hör ju själv hur trist det låter. Men jag är bara ärlig. Svenska och övriga europeiska köken funkar bäst på mig.

God spis!

Vardagsorientalism. Lapsang souchong, så långt kan jag sträcka mig hemma. Fina lilla skålen är från Form Från Skå, Eva Bergvall. Bästa keramikern jag känner!
Vardagsorientalism. Lapsang souchong, så långt kan jag sträcka mig hemma. De underbara små skålarna är från Form Från Skå, Eva Bergvall. Bästa keramikern jag känner!
Anna Voltaire
Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.

Kommentera