Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om balans i livet och om Perfektkomplex
Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om balans i livet och om Perfektkomplex

I dag hittade jag saltet i kylen. Eller, det var min fru som berättade att det stod där. Och, jodå. Som en guldfisk i mikron, ungefär lika vettigt. Jag ser det som ett stressutslag och inte mycket mer, men kände också att jag kunde koppla det till min nya diagnos på mig själv: Perfektkomplex.

Det är ett ord jag har hittat på och för en gångs skull tangerar man (jag) det unika. När jag googlar Perfektkomplex med fnuttar runt, alltså citationstecken (så att Google inte får dela på ordet), spottar sökmotorn fram detta:

Ungefär 6 resultat (0,50 sekunder)
Menade du:perfect komplex

En halv sekund! Det är en tredubbel evighet i Googleuniversum där även riktigt krångliga sökningar tar sisådär max 0,28 sekunder. Här är jag uppe på det dubbla, gissningsvis för att Google fick stöka runt i Google Books och leta.

Den roligaste träffen kom just i en bok som Google scannat, närmare bestämt den skönt klingande Rückläufiges Wörterbuch der deutschen Sprache av Duk Ho Lee (man? kvinna?).

Jag orkade inte riktigt skaffa mig någon klar bild av Duk Ho Lees säkert utomordentliga bok utan nöjde mig med att kika på sidan där Google hittat mitt ord, Perfektkomplex. På sidan står ordet mellan Passivkomplex och Pickkomplex. Jag är ingen snitsare på tyska men förstår efter att ha kollat runt lite att pickkomplex har något med schizofreni att göra. Det känns inte lovande. Vill jag verkligen sällskapa med ett sådant ord?

Min definition på Perfektkomplex har inget med schizofreni att göra. Nej, Perfektkomplex handlar om en manisk drift att göra allt perfekt. Inte tvångsmässigt (får jag för mig), utan mer på någon frivilligbasis? Alltså – världen rasar inte samman i ett psykbryt om allt inte blir perfekt – det blir ingen riktigt tung, hardcore låsning, men det blir STRESS. Sån stress som gör att saltet hamnar i kylen. Perfektkomplex handlar om ambition och dess baksida, stress. Hur allt – och då menar jag allt, även sömnen – måste vässas. För evigt. Att aldrig nöja sig, göra bättre nästa gång. Uppa.

Och det är väl bra. Uppa hela livet liksom, uppa kundleveranserna, bemötandet, humöret. Sexlivet kanske borde uppas? Bilen tvättas oftare? Ballare håruppsättning på dottern innan skolan. Varje morgon. Åka till graven… Inte ställa in möten… Ja, ni förstår. Det är Perfektkomplex. Och jag tycker att det är sjukligt. Samtidigt kryper det i mig när jag tänker på motsatsen – göra slarvigt.

Då struntar jag hellre i det. Avstår. Låter bilen bli smutsigast i hooden, så alla fattar att jag valt att ha smutsig bil.

Kanske handlar Perfektkomplex om en rädsla att stå i mitten. Vara som alla andra. (Är jag inte redan det? Tycker bevisen haglar in på att man tänker som resten av Sverige, gillar samma design, fastnar i samma trender…)

Jag är inte klar med det här, det märker ni. Men diagnosen är ställd. En preliminär diagnos: Perfektkomplex. To be continued.

Vi kom iväg till graven i alla fall. Och planterade tre styck ”superljung” som enligt Blomsterlandet ska bära vackra färgsprakande klockor hela vintern. Det köpte vi.
Vi kom iväg till graven i alla fall. Och planterade tre styck ”superljung” som enligt Blomsterlandet ska bära vackra färgsprakande klockor hela vintern. Det köpte vi.
Så här får man inte laga en trasig tältsäng om man lider av Perfektkomplex. I alla fall inte om man inte önskar sig surt efter. Tejp är dålig karma.
Så här får man inte laga en trasig tältsäng om man lider av Perfektkomplex. I alla fall inte om man inte önskar sig surt efter. Tejp är dålig karma.
Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera