Stunder av lycka – Jesper Odelius skriver om Ikea och Jimmie Åkesson
Stunder av lycka – Jesper Odelius skriver om Ikea och Jimmie Åkesson
Ängby slott får en genomgång efter många långa års tjänst som festlokal och tillhåll för lottakåren – och för Ängby trädgårdsstadsförening.
Ängby slott får en genomgång efter många långa års tjänst som festlokal och tillhåll för lottakåren – och för Ängby trädgårdsstadsförening.

Jag är på väg till hemmakontoret efter att ha lämnat tre av fyra barn på förskolor och skola. Regnet rinner längs mitt oklippta hår ner på insidan av min fräsiga vita seglarjacka med neonhuva och toppsmarta muddar. Asfalten är så svart som bara en tidig novembermorgon kan bjuda, i lilla korsningen tutas det och i nästa ögonblick står jag med vatten upp till anklarna på mina grymt felskrudade svarta ormskinnsboots. Vattnet liksom häller in i skon. Sverige bjuder med armbågen denna morgon, men vad gör det? Humöret är på topp, här vankas ju en ny vecka glädjeämnen och tuggmotstånd i olika former.

Tydligast just nu här i perfekta villaområdet är hur det putsas och fejas inför vinter och jul, i slott och koja. Jag närmar mig Ängby slott via Stora Ängby allé. Det är ett tidigare kungligt jaktslott, en liten primitiv klutt i sten som måste tett sig råbarkat utkastad i obygden och osäkra skogar när det begav sig. Men inte längre, här är nu 2014 och då hamras, slipas och putsas det. Upprustningsplaner som inbegripit att trädgårdsstadsföreningen sades upp som hyresgäst. Vad som ska bli återstår att se, det skvallras om saken men mer är det inte.

Jag knycker höger 90 grader och förbereder mig på att passera mitt barndoms klätterträd. Där satt vi uppflugna, osynliga i bladverket och med utsikt över hagarna, ladan och bollplanerna. När parklekens personal närmade sig för att fånga in våra åkdon vi lånat var vi snabba ner. Vi ville ju hjälpa till och också få en sista liten åktur. Suga märgen ur livet, det var vårt motto. Vi kunde bara inte uttrycka det så.

Så, i dag, vid trädet med stort T, kände jag plötsligt för att plåta grinden jag alltid suktar efter. Den med fåglarna. Ja, tack, jag tar en sån.

Så några meter senare, nästa grind. Inte samma rustika charm och övertygelse, men ursprunglig trädgårdsstadsestetik, som tilltalar mig mycket.

En grind som levererar. Har du en idé, genomför den. Det är mitt nya motto.
En grind som levererar. Har du en idé, genomför den. Det är mitt nya motto.
Så himla snyggt och stilrent och nästan äckligt vackert. Skicka skönhetsrådet, om det funnits kvar.
Så himla snyggt och stilrent och nästan äckligt vackert. Skicka skönhetsrådet, om det funnits kvar.

Grindarna avklarade och jag går en meter till. Då, nästa bild. En svensk vimpel piskar i vinden, som rasar tjurigt denna morgon. Förresten, visst vet ni att vimpel med kors är hädiskt eller i alla fall ett taskigt felgrepp? En vimpel är delad med två fält, ett blått, ett gult, och det blå ska vara uppåt – mot himlen. Blått i blått, liksom, ni hajar. Korset sparar vi till flaggan.

Men varför plåta en rutten vimpel? Jo, tankarna gick förstås till valet i september, nu nästan fallet i glömska, och alla turer och märkligheter. Fredrik tog sin hatt och mats ur skolan. Så nu väntar en ny tid. Till det bättre eller sämre, eller kanske status quo. Den som lever får se. Flygplanen på Bromma flyger allt jämt. Kungen sitter kvar. Och jag tänker på en riktigt risig låt som jag ändå måste tycka om, Monica Törnells Vintersaga.

Ni har hört den. Visst är den en förfärligt smetig melodram, men inte mer än Björn Afzelius Tusen bitar. En låt jag också tycker om, men som jag fortfarande inte vet om den är allvarligt menad. Det är den nog, han verkar så väldigt allvarlig, den mannen. Så han gör väl inget på skoj. Förresten har ju Laleh sjungit in den. Bra, dessutom, men inte så sjukt bra som Ängeln i rummet. Och jag som verkligen aldrig gillat och fortfarande inte klarar av Eva Dahlgren – jag bara älskar Evas låt nu, tack Laleh.

PS. Jag skrev ju om Julio Iglesias i rubriken. Och glömde liksom bort det. Julio håller mig sällskap via Spotify när jag skriver, så det var väl så det gick till. Oslagbar musik när du jobbar eller skriver, kom igen – prova 🙂

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera