Stunder av lycka skriver om livets meningslöshet
Stunder av lycka skriver om livets meningslöshet
Oändligheten
Oändligheten

Idag vaknade fyra av sex familjemedlemmar 04.17. Jag tvingade maken att gå upp med de två barn som inte ville somna om. Tyvärr är jag så funtad att om jag en gång vaknat är det nästintill omöjligt för mig att somna om. Maken vet detta och vanligen brukar det därför bli jag som får gå upp i ottan, han kan ju ändå sova. Lite som att den som är gravid måste köra bil och den som inte kör bil förväntas dricka ordentligt med vin när man ändå slipper köra…Totalt ologiskt alltså. Idag stod jag på mig, det var ju ändå hans nässprayande som väckt alla. (Det höll han dock inte med om, men han kände väl att det var hans tur).

Jag försökte verkligen somna om men det var lite härligt att ligga ensam i mörker och tystnad. Tankarna vandrade. Meningen med livet är ett återkommande tema i mitt liv. Det kanske blir så när man balanserar på gränsen till nervsammanbrott hela tiden. Spridda tankar i ämnet samlades ihop, vissa avfärdades  andra vävdes samman. Jag brukar säga att meningen med livet är barn, eller 42. Men det är ju fel. För barn i sig fyller ju ingen mening, mer folk på planeten bara. Jag vässar till det och säger att lyckliga barn är meningen med livet. Då närmar man sig något. Då blir det lite bibliskt. Att fylla världen med lyckliga barn som skaffar lyckliga barn och så vidare i evighet. Amen.

Men jag är ateist. Jag tror inte på ett liv efter detta. Tvärt om råkar jag tyvärr tro på vetenskap. Det gör dödsångesten så mycket värre. Jag tror att solen en dag ska slockna och då är allt förbi. Inget vi gjort här kommer spela någon roll, inte ett spår av oss kommer finnas kvar som vittnar om våra strävanden. Det är en outhärdlig tanke för mig. Meningslösheten.  Bara att skriva om det nu bär mig emot. Om så bara en enda krukskärva fanns kvar med lite skrift. Då kunde jag slappna av. Men så blir det inte. Av denna anledning undviker jag all information om detta. Jag stänger av radion när det kommer nya rön från astronomer, undviker artiklar som jag tycker luktar undergång. En överlevnadsstrategi helt enkelt.

Lilla Alva vilar efter ett maffigt kyrkbröllop i England. Numera avstår jag från att närvara vid dop och annat i kyrkan.
Lilla Alva vilar efter ett maffigt kyrkbröllop i England. Numera avstår jag från att närvara vid dop och annat i kyrkan.

Min 15-åriga dotter och jag talade om religionens onödighet i veckan. Vi var överens om att religion är för dem som inte orkar med meningslösheten eller som i mitt fall inte orkar med att låtsas som om meningslösheten och astronomer finns. Hon var mycket tydlig på denna punkt, det är för dem som är rädda. Klarsynt. Det känns som om jag har lyckats. Även om min egen strategi är att ducka för verkligheten verkar hon orädd. (Jag är ganska bra på att inte överföra min egen oro på andra). Att vara ateist innebär att man måste se ingentinget i vitögat och inte vika ned sig, hur jobbigt det än är. Hittepåsaker om gudar och galna skapelseberättelser är inte för oss. Jag tänker mig att de så kallat heliga skrifterna skrevs för att hålla folk i schack. För utan mening med livet blir det svårt att upprätthålla lag och ordning kanske? Religion uppstod ungefär så här tänker jag: Två apor sitter och tittar på solen. Ena apan har en banan. Apan utan banan säger till den med att han där (pekar på solen) sa att du skulle ge mig din banan. Annars… (fritt efter komikern Chris D´Elia). Religionen har i mina ögon inte gett oss något gott. Just som världen ser ut nu är det väl tydligare än någonsin. Religionskrig vart man än vänder blicken. Marx hade rätt, ett opium för folket. Vi i min familj förhåller oss till big bang, molekyler, gravitation och elektrisk spänning.

Men en vanlig dag är meningen med livet mina barn. Att fostra dem så de kan bli lyckliga människor som gör bra saker och därmed bidrar till att världen blir en bättre plats. Det handlar inte alltid om att resa iväg och vaccinera små barn mot infektionssjukdomar utan mer om att le hjärtligt mot någon på gatan och hålla upp den där dörren för personen som kommer emot dig i dörren. Små saker som gör vårt liv värt att leva.

Nu har jag skrivit om det som skrämmer mig mest. Hoppas jag inte skapade ångest hos dig som läser. Men jag är för ärlighet. Att gömma sig bakom en gud eller andra lögner är inte min grej. Man ska peta hål på varbölder, låta varet rinna ut, låta skorpan torka in och vips är man frisk!

 

Anna Voltaire

Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.

Kommentera