Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om Laleh och hur datorerna tar över
Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om Laleh och hur datorerna tar över

Det är dags att göra upp. Slutet nalkas. På året alltså. Jag sitter och skriver och lyssnar på Laleh, denna kompletta gudinna som jag fått hjälp att upptäcka genom att hon varit med i teve. Jag som inte ens ser på teve, har ingen teve, aldrig sett en minut av Så mycket bättre. Men ändå: Laleh har nått fram och jag kan namnet på programmet. Det visar väl kraften i gammal fin tablåteve?

Personligen tror jag att den kommer att finnas kvar för alltid. Då menar jag inom överskådlig framtid, vilket för min del väl får preciseras till sisådär 30 år. Det finns en charm och lätthet i att serveras i stället för att söka. Ge mig bara ett narkotiskt flöde av intryck, så ska jag ta emot. Så funkar SVT och så funkar Twitter, mitt eget lilla njutningsmedel. Synd bara att Twitter är så bildfattigt. Eller tur. Annars kanske jag hade hängt där hela dagarna, i stället för att slita i gruvan till familjens fromma.

Portaler

Portaler, kommer ni ihåg dem? Spray, Postens Torget, Passagen? Några finns kvar, likstela och bleka, inte ens skuggor av storhetstidens svällande brösttoner. Torget var ju så extremt påkostat. Boken om Torget äger jag. Den blir nog kvar när lien ska gå här. Vi har nämligen byggt ut och om huset. Big time. Inte en pryl är sig lik och projektet blev till sist så där mastodontstort som jag alltid fruktat.

Jag har sett på nära håll hur vänner och mer flyktigt bekanta gått på knäna, allra minst, tyngda av oändliga projekt, oändligt strul och hur de sugits in i en malström av också oändliga utgifter. Sett hur budget varit 6 miljoner och huset kostat 13 när allt var klart. Där hamnar inte vi, bevare mig. Och resultatet blir härligt. Ljust, vitt och fräscht. Och stort, eller i alla fall större – det finns gränser för utsvävningarna som accepteras här i reservatet.

Men, det jag skulle komma till är utrymmet för böcker. Vi går från ett läge med små ytor och sjukt mycket böcker, ja, nästan överallt, till ett nytt läge med nästan lika mycket hus till, men knappt en liten hylla ens för böcker. Så nu ska här rensas. En gång till, ska jag väl säga, för vi har ju redan rensat, och rensat igen. Det blir så när allt i ett helt hus och liv måste ner i lådor som ska köras bort för att lagras. Då slänger man. Vi kom ändå upp i horribelt många lådor. Och många med böcker. Och där någonstans i en av alla lådor ligger boken om Torget.

Allas veckotidning

Torget och allt det där andra handlade om att servera information, i stället för att vi skulle söka den själva. Samma jobb som tidningarna gjort i århundraden, men tyvärr gick det inte att ta betalt på nätet för ett besök på en portalsida. Inte på samma sätt som man kan eller kunde få betalt för ett lösnummer av DN, Vi Föräldrar eller Allas veckotidning. Så portalerna dog sotdöden. När festen började spåra stack kapitalet. Kvar blev skärvorna.

Lite grann är läget liknande inför denna jul och årsskiftet 2014/2015. Tidningarna går uselt, trots sin anpassning till Den Nya Tiden och sina webbupplagor. Det finns helt enkelt för mycket där ute, på Internet. Det finns så fruktansvärt sanslöst mycket att ta del av så ingen uppehåller sig tillräckligt länge hos någon enskild för att göra denne till en gigant och dominant.

Visst, Aftonbladet.se är en stor sajt i Sverige, men det är ändå för lite. Det räcker inte till att föda en klassisk redaktionstanke. Räcker inte till team med reporter och fotograf. Nej, i dag skriver och fotograferar en och samma person, alltså med mobilkameran, samma person lägger också upp på nätet, korrekturläser och allt det där. Inget nytt med det heller. Fenomenet kallades superredigerare redan på 1990-talet. Ett annat ord för många kompetenser i en, det vill säga utradering av yrkesroller. Datorer och maskiner som gjorde människor arbetslösa. Den gången Macdatorer och kulturarbetare, tjugo år tidigare industrirobotar och knegare vid monteringslinjen.

Vi går till slakt

Och det kommer att fortsätta, var så säker. Jag vet, ni har redan hajat det här, och det har jag med: datorerna kommer att ta över. Men jag är beredd. Låt dem komma, låt mikroprocesserna härska i makrouniversum – för mitt mikrokosmos tar de aldrig ifrån mig. Har någon av er kollat runt tillräckligt noga på eminenta Stunder av lycka har ni sett hyllningen av Lorentz & Sakarias. Låten Molnen från plattan (nåja, bitsamlingen) Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast innehåller passagen:

Baby säg att du älskar mig, dude, säg att du hatar mig
Men de här ljusen som lyser upp staden är något de aldrig kan ta från mig

Det är genialt och beskriver varför människan alltid – utmanar ödet och säger alltid – kommer att besegra datorerna. Visst kommer datorerna att ta ifrån oss våra jobb. Så blir det bara, även alla jobb proppade med folk som berättar att just deras jobb aldrig kan tas över av datorer. Wait and see, säger jag. Men det vi alltid kommer att ha kvar, vår bastion, är våra mikrokosmos. Det där inne som gör oss till människor, inte maskiner. Det osäkra, oprecisa, svårfångade, rubbade. Det Poltergeistfantiserande romantiska, det grubblande, snubblande, reflekterande, det slöa, tvehågsna, trevande och sökande, det rasande och frustande vanvettigt skapande. För vi skapade datorerna, och inte tvärtom. Där är nyckeln. Glöm f-n aldrig bort att jag sa det.

Dessutom kan vi klä av oss nakna och vara vackra, dallriga och fulla i snön utanför bastun, blöda, käka choklad, pippa, snora och gråta. Riktiga tårar gråter vi. Det är fan the real deal. Tårar från källan, inte på burk.

Gott nytt år.

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera