Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om Dire Straits tredje skiva Making Movies
Stunder av lycka - Jesper Odelius skriver om Dire Straits tredje skiva Making Movies
Dire Straits Making Movies kom 1980. Ett av världens bästa skivomslag och ett av 1980-talets viktigaste album.
Dire Straits Making Movies kom 1980. Ett av världens bästa skivomslag och ett av 1980-talets viktigaste album.

Dire Straits tredje album kom oktober 1980. Då var jag 9 år och lyssnade på Mr Music. Dire Straits upptäckte jag en kall vinter i Åre 1990. Tio år senare och samtidigt som snowboarden kom in i mitt liv.

1990 var ett bra år. Vi hyrde brädor som precis kommit till Åre, märket var Hooger Booger (ungefär jättestor snorkråka) och vi fick stavar med oss ut i backen. Ingen visste någonting om hur en snowboard funkade, allra minst vi. De saknade stålkanter och var så gott som omöjliga att få upp i liften. Det slutade med att vi gick upp och ramlade ner. Ett drygt arbete, men närmast magnetiskt tilldragande på det motsatta könet. Så vi var dubbelt nöjda och trippelt trötta när kvällen sänkte sig över backen och vi kunde linka till mysteriemaskinen, vår blå VW-buss.

Skivan jag och vi lyssnade på till och från backen, på den glashala grusvägen med folkans svansmotor i nästan konstant men mjuk och följsam, lättkontrollerad sladd, var Communique. Det är plattan innan Making Movies men efter debuten, som kort och gott heter Dire Straits. För mig var det ett sound jag inte stiftat bekantskap med.

Jag var 1990 djupt inne i synthen och önskade i smyg att jag var som Robert med långa svarta luggen. Robert i N3a som hade kajal och ägnade lektionstimmarna åt att (utanför skolan) skapa och spela in ljud han sen samplade och gjorde musik av. Som när han slängde en kassettradio i en container gång på gång, slungade den på olika sätt, och spelade in. Kassettradion brölade ett band och containern dunkande och klunkade.

Det lät inte klokt, men det var synth i mina ögon. Elak industrisynth. Sorten jag inte gillade. Jag skydde Einstürzende Neubauten, som var så sjukt creddiga, lyssnade inte gärna på Front 242 och gillade knappt Kraftwerk. För mig var synthen Depeche Mode. Punkt slut. Det räckte så himla bra och himla långt tillsammans med Ratata, som var det som fyllde resten av dygnets tysta timmar. Jag var smal i min musik.

Det skulle för alltid förändras och startskottet gick där i Åre, med Dire Straits andra platta Communique.

Nu skriver jag för att damma av Making Movies, deras tredje platta. Inför detta sökte jag förstås i Google på recensioner och hittar några. En David Frick har 1981 skrivit en lång recension för Rolling Stone, musiktidningen framför alla andra. Mind you, det är 33 år sedan. Men recensionen känns fräsch och det gör Making Movies också.

Nya skivor och nya artister får andra skriva om, som kan mer om musik.

Det som är kul för mig nu är just att jag skriver om gammal musik, och kommer att fortsätta med det. Nya skivor och nya artister får andra skriva om, som kan mer om musik. Som Jan Gradvall, den jag verkligen respekterar som skriver musik i Sverige. Jag kan också mycket – somliga skulle säga väldigt mycket – om musik. Men kan knappast säga att jag kan servera er annat än personliga skärvor. Men det är skärvor från en säker källa – så lita på mig när jag säger att något är bra. Dyk in i Spotify och lyssna, Making Movies finns där, liksom allt annat som Dire Straits gjort.

Två saker skiljer Making Movies från övriga plattor av Dire Straits: tempot och helheten. Det är rockigt på ett sätt som inget annat Dire Straits har gjort, med ett unikt, eget tempo. Det är underhållande, nästan show biz, men helt utan publikfrieri. Och det är sammanhållet. Hela skivan skulle kunna vara en enda lång megamix eller medley.

”And girl it looks so pretty to me just like it always did
Like the spanish city to me when we were kids”
TUNNEL OF LOVE

Texterna är underbara, självklara. Varken banala eller struliga. Bara sköna, älskvärda, äkta. Ett snille och upphovsman, Mark Knopfler, i högform. Och rakt igenom finns ett grymt gitarrspel. Jag som inte ens är gitarrfreak! Men jag älskar Dire Straits både gitarr och piano. Och Making Movies har mycket av båda.

Favoritspåret är Tunnel Of Love, med just vidrigt snyggt piano. Där finns också den makalösa avslutning som Mark Knopfler – jag är helt säker – upcyclar (återanvänder till det bättre) från mycket välkända låten Sultans of Swing, från första plattan. Lyssna från 7:28 och känn efter själv. Outrot är helt i klass med outrot i Alphavilles Forever Young (lyssna från 2:51) och extremt effektiva och fullkomligt geniala slingan i a-has Take On Me.

Romeo And Juliet, liksom Expresso Love, är fantastisk. Knasiga men sköna Les Boys avslutar albumet, också den en liten pärla med rolig text. En låt utan pretentioner, bara underhållning, en pastime. Inget budskap, ingen politik, ingen namninsamling eller upprop för någons sak. Nåja, den handlar om bögar. Men på ett oförargligt sätt.

Låtlista Making Movies (version på Spotify skiljer sig inte från originalet)
1. Tunnel of Love 8:12
2. Romeo And Juliet 6:03
3. Skateaway 6:39
4. Expresso Love 5:14
5. Hand In Hand 4:49
6. Solid Rock 3:27
7. Les Boys 4:10

SAMMANFATTNING: Making Movies är som att äta sin favoritchoklad i badet samtidigt som man får en skön hårbottenmassage OCH besked om 187 000 kr i skatt att få tillbaka. Till det ett av världens snyggaste skivomslag.

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera