Jesper Odelius skriver om Chet Baker
Jesper Odelius skriver om Chet Baker

Jag älskar jazz. Den jobbiga, bröliga sorten, som vissa kallar flåsjazz. Min äldsta lillasyster kallar den finkänsligt för musikeronani…

När jag nu älskar detta ”svåra” är det kanske en gåta att en av mina största hjältar är Chet Baker, kungen av melankolisk amerikansk godnattmusik.

Chet Baker är förstås död. Som alla bra musiker. Ett nedrans svek, det är samma sak med Povel Ramel: karln går och dör. Povel hann ju bli några år, men Chet Baker, som levde rockstjärnemyten sett till knark och strul, dog alldeles för ung.

Jag forskar inte gärna i människoöden, och tycker inte att jag lär känna en offentlig person bättre genom att vada genom backar med bakgrundsmaterial. Men visst läser jag om Janis Joplin på Wikipedia och ser en och annan flimrande intervju på YouTube. Det gör jag. Men jag strävar efter min version av en grammfonartist, som Chet Baker eller Miles Davis. För de är ju just det – grammofonartister:

Jag har aldrig sett dem live, utan fått bekanta mig genom LP, CD och sedermera iTunes och Spotify.

Det klart att det riskerar att bli platt. Men motgiftet är då att lyssna. Och lyssna och lyssna igen. Skala av och koncentrera sig. Krypa under skinnet. Slicka i sig musiken. Fastnar du så på riktigt – ja, då gräver du förstås fram allt som gjorts. Du köper B-sidor, alternate takes och märkliga inspelningar, som från rockfickan på en porslinsklirrande klubb. Så förvrängda från originalet att du knappt känner igen dig.

Klirrande porslin hör till jazzen

Flera av mina favoritjazzinspelningar är gjorda just på klubb. Man hör sorlet, någon hostar – och det klirrar. I Stockholm fanns en gång i ABF-huset på Sveavägen jazzklubben Gyllene Cirkeln. Klubben stängde innan jag föddes, så jag har tittat på bilder och läst boken Den gyllene cirkeln: jazzen på 1960-talet, Åke Abrahamsson, Prisma, 2002 (slutsåld).

I boken beskrivs just porslinet som serveringspersonalens metod att störa och förstöra, alltså vapnet mot den smutsiga jazzen, som sällan uppskattades av andra än gästerna. KF ägde lokalen och höll ut mellan 1962–1967. Fem ynka år, men år som satt avtryck i svensk jazzhistoria. Här spelade många av de stora, bland annat Duke Ellington. Men inte Chet Baker, han kom aldrig dit.

Däremot var Chet Baker i Sverige många gånger. Två av mina favoritinspelningar är svenska: Chet Baker på Mosebacke, ihop med Stan Getz 1983. Bosse Stenhammar presenterar och rakt igenom är det ett extremt underhållande dubbelalbum.

Den andra Chet Baker-favoriten från Sverige är också mitt absoluta favoritalbum, Chet Baker Candy (2004). Skivan innehåller en unik intervju, vars risiga video du hittar här: Red Mitchell intervjuar Chet Baker i Sonet Studios bibliotek. Intervjun finns med på skivan, The Sonet Jazz Story: Chet Baker Candy (Spotify). Hela Candy är ren magi. Lyssna andäktigt på ett otroligt livesound. Allt inspelat ute på Lidingö på en enkel rullbandspelare. Öppningen med Love for sale är musikhistoria. Rakt, enkelt, totalt jävla naket, som en hel spann med iskallt vatten i ansiktet: omöjligt att inte förhålla sig till.

Chet Baker

Låtlista Chet Baker Candy

1. Love For Sale 9:53
2. Nardis 5:23
3. Candy 5:08
4. Bye, Bye Blackbird 7:53
5. Sad Walk 4:53
6. Tempus Fugit 4:25
7. Red’s Blues 4:17
8. Red Mitchell Reminiscing With Chet Baker [Commentary] 8:15
9. My Romance [Commentary] 5:46

Chet Baker var trumpetare men lika mycket – och kanske ännu viktigare – sångare. Med sin speciella röst och framtoning är han fortfarande unik. Ingen har gjort det han har gjort, sjungit och spelat så framgångsrikt, ingen låter som honom, ingen inom jazzeliten har haft en så märklig livshistoria. Ju mer jag ser och lär mig desto mer tragiskt verkar hans liv ha varit.

Internet fullkomligt kryllar av bra biografier, så jag tänker inte ens närma mig en över Chet Baker här. Det ni behöver veta är att hans liv ramades in av musiken. Och trots bakslag som krossad käke och utslagna tänder – det förstörde hans embouchure – fortsatte han att spela. Tills allt hann i kapp.

Det finns en intressant betraktelse kopplad till Chet Baker på Jazz.com, ett bloginlägg av Ted Gioia. Chet Bakers lynnighet och hans förmodade självförbrännelse mot slutet framgår. Slutet, som kom i Amsterdam 1988 när Chet Baker dödsstörtade från ett hotellfönster. Med trumpeten i famnen. En sådan död ger förstås näring till oändliga spekulationer. Hoppade han, knuffades han, var han hög, stackars Chet?

Jag tycker saken är klar. Det var inte synd om Chet Baker. Men livet sög det bästa ur honom och till slut fanns inget kvar. Han tog trumpeten och sa adjö. Varför inte?

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera