Jesper Odelius skriver om Blade Runner
Jesper Odelius skriver om Blade Runner

Ett fåtal filmer har påverkat mig som Blade Runner. Jag tror jag kan rada upp dem här och nu:

Black Hawk Down
Ciderhusreglerna
Contact
28 dagar senare
American Graffiti
Wild at Heart

En samling amerikansk populärkultur med djup som en vattenpöl en taxi nyss kört igenom. Men vad gör det? Jag är som jag är, kalla mig ett pulver, men I väntan på Godot i en creddig uppsättning på Dramaten är inget för mig. För jag vägrar att låtsas bli underhållen. Absolut finns en fraktion Dramatenbesökare som verkligen njuter, men resten är bara vilsegångna greenwashare (Greenwashing) med ängsliga finkulturambitioner. Och det kan jag vara utan.

Riktig underhållning får fantasin att blomma. Och är man kille eller grabb, eller för all del tjej med blått hår (ni märker att jag generaliserar väldigt) är en bra sf-flick den ultimata kicken. Dit hör Blade Runner. Inte för att den är packad med rymdkrig. Tvärtom är filmen jordnära och dyster. Packad med teknik, absolut, men människan är i Blade Runner fast i sina mönster. Vi äter i gatukök, går på barer, heminreder, låtsas kunna spela piano, skyndar i storstadsmyllret och slänger skräp på marken. Inte mycker har hänt och tekniken har inte blivit vår välsignelse. Tvärtom har klyftorna ökat, liksom dekadensen och stadens förfall: Ridley Scotts (regi) bild av framtiden är deprimerande och realistisk.

Filmen är löst baserad på Philip K. Dicks roman från 1968 Do Androids Dream of Electric Sheep? Jag har flera exemplar av boken och har läst den ett par gånger. Jag har också läst mycket annat av Philip K. Dick, och är inte så imponerad. Coola omslag, men jag läser hellre William Gibson. Så måste jag välja mellan boken och filmen väljer jag filmen.

Jag tänker inte vare sig beskriva filmen eller försöka mig på en recension eller analys. I stället vill jag peka på en riktigt bra film om filmen, nämligen dokumentären On the Edge of Blade Runner. Den finns på YouTube och är extremt sevärd. Rutger Hauer och Darryl Hannah är med, Ridley är med, ja, de allra flesta är med. Hur svår Ridley Scott är att arbeta med framgår tydligt, men också finansiärernas småskurenhet och brist på vision framkommer. Till slut kom i alla fall filmen i mål, och det med ett resultat som fortfarande står sig som stilbildande.

Titta till exempel på nya filmatiseringen av Total Recall, inspirerad av en annan Philip K. Dick-roman, nämligen We Can Remember It for You Wholesale (1966). Här har Colin Farrell huvudrollen i stället för Arnold Schwarzenegger och miljöerna är mer än oblygt inspirerade av Blade Runners fantastiska visioner. De skapades av Syd Mead, som också har arbetat med Tron och Alien.

Allt som jag nu skrivit om och mycket mer framgår i dokumentären On the Edge of Bladerunner. Den kan du se utan att ha sett själva filmen. Sen ser du filmen förstås… Eller gräver runt i Blade Runner Wiki.

Om och om igen. Lyckliga du!

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera