jesper Odelius skriver om båtliv och säsongspremiär.
En rejäl mast där varje detalj behöver omsorg varje år för att inte packa ihop. Ett slit!

Påskdagen här ute blev svinkall, men vacker. Så mycket vår och påsk kändes det inte som, men solen tittade ändå fram. Och tankarna på båt och bad vaknade till liv, magisk svensk skärgårdssommar.

Att vattnet kyler vet jag ju sedan många år, men jag verkar inte kunna lära mig graden av påpälsning som är nödvändig såna här bitande dagar. Så jag får röra på mig när jag inte har klätt mig rätt. En promenad ner till Grisslehamn med totalt sex barn gjorde mig varmare men inte varm. Det är ju precis som man har fått lära sig: att vinden är det som kyler, och det med besked. Och så här års ligger vikarna oskyddade, utan något som bromsar vindens framfart. Det gör annars de många båtarna ihop med grönska och lövverk frampå försommaren förbluffande bra. Men båtarna är inte i, däremot är det inte långt bort.

Vi brukar lägga i den stora båten i början av maj och i år blir nog inget undantag. Så länge bryggan hinner repareras. Frågan är bara hur, den är ju enormt tung och enormt stor. Hur attackera? Kanske med Peters traktor än en gång…

stunder-av-lycka-boating-4 stunder-av-lycka-boating-3

stunder-av-lycka-boating-5

Allt det där hinner jag tänka på när jag går runt i den ödsligt öde marinan och tar några bilder. Tala om säsongsverksamhet, gräsligt! Hur någon ens försöker driva en rörelse här, utlämnad till väder och vind och sommargästernas nycker, är för mig lika obegripligt som beundransvärt. Ändå har nya ställen tillkommit, inte minst de senaste åren.

Men nu är det stängt och stängt på ett sådant sätt som man inte kan se i stan: här är det obrutna dörrar, öppna hänglås, fönster som har fått vara i fred och avsaknad av klotter och annat idiotiskt. Allt ligger bara i malpåse, orört, stilla, kanske med en tyst överenskommelse att lämna ställen och prylar i fred.

Under utedäcket på styltor som hängts utanpå Marinan, restaurangen för besökande båtfolk, ligger en ordentlig mast. Jag stegar upp den till 23–24 meter. Det är ingen liten båt som den sitter på.

Vilket slit att hålla flytande med lite stil, aldrig, känner jag. I nästa sekund rättar jag mig och tänker att en segelbåt, visst. Snyggt är det och coolt. Jag har dessutom lovat Fabian en när han fyller tio. Men skalan måste vara hanterbar! Då tycker jag bättre om våra motorbåtar, i sammanhanget små och rakt upp och ner – och möjliga att ta upp själv.

Visst, den stora båten har hytt och allt möjligt och väger därefter, men fungerar ändå att lyfta i eller ur vattnet med några extra händer och hamnkranen. Nu närmar sig ju sjösättning och sen väntar härliga timmar av vind i håret bakom ratten på båten, pyssel på bryggan, vattenskidor eller lata fisketurer där pausen är viktigare än fisket.

Då är allt slit glömt, blöta handskar, krossade tummar, fel skor, läckande stövlar, hala hällar, drag i nacken, såphala bryggor, blytunga y-bommar och plurrade mobiltelefoner.

Och så räknar jag ut att det bara är fem helger bort, sen är det dags. Båt igen!

Bevare mig väl, vart tar tiden vägen?

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera