Jesper Odelius skriver om Commodore Amiga.
Jesper Odelius skriver om Commodore Amiga.

Commodore Amiga släpptes 1985 och blev en omedelbar framgång. Jag har skrivit om Amiga förut här på Stunder av lycka, i artikeln Älskade Amiga.

Sedan den artikeln har jag bestämt att skaffa ny hårdvara. Efter att ha läst på tror jag att mina två Amiga 500 tillsvidare får vila. Det jag vill jaga fram är en Amiga 1200 med nätverkskort och inte allt för gulnad plast. Petigt, jag vet!

Händelsevis såg jag precis en sådan maskin i kväll, på Tradera, så kanske jag slår till. Samtidigt tvekar jag. Har jag tid med det här? Ska minnen vila ostörda eller dammas av? För att få svar på det senare sökte jag mig till YouTube för att leta upp några longplayvideos. Det vill säga inspelade datorspel där någon skicklig spelare fullföljer ett spel och spelar in det hela.

Jag tittade bland annat på Wizball, ett enormt bra spel då, och ett fantastiskt spel fortfarande. Genial grafik, fantastisk spelkänsla.

[divider]Wizball[/divider]

Ett annat spel som omedelbart gjorde mig sugen att sätta fart på projekt Amiga är Crystal Hammer. En breakout som jag spelade hur mycket som helst. Klockren spelglädje, äkta arkadkänsla och krispig enkel grafik. Mums, säger jag bara. Inte minst just den där arkadkänslan tycker jag är fantastisk. Det är den som gör att jag bland annat älskar Time Crisis 2 på PS2.

Time Crisis 2 (PlayStation) – rasande bra underhållning.
Time Crisis 2 (PlayStation) – rasande bra underhållning.

Time Crisis-serien är en av få som har fortsatt med arkadkonceptet och gjort det också på PS3. Spelet fick följdriktigt kritik för sin ”omoderna” spelstil och sådant som att tunnor/oljefat och annan speltypisk dekor inte går att flytta på.

Jag skulle absolut ha stört mig på detsamma – om det hade handlat om ett spel i stil med Call of Duty eller Battlefield. Nu är det äkta arkad med arkadens alla begränsningar, och all charm. Tyvärr har jag kvar att få tag på GunCon3 som är den jag vill ha för att köpa Time Crisis 3. Men ljuspistolen verkar extremt svår att få tag på, och dyr. Men – tillbaka till Amigauniversum…

[divider]Crystal Hammer[/divider]

Crystal Hammer på Amiga – första klassens breakout. Snygga ljud, bra stämning (ja!) och en spelupplevelse som står sig. Dessutom allt svårare och efter ett antal nivåer nästan hopplöst att gå i land med. Frustrerande och oemotståndligt samtidigt.

[divider]Ports of call[/divider]

Ports of call som vi spelade nätterna igenom, och kände oss som redarpampar, framstår dock dammigare. Dessutom startade jag det faktiskt på en av A500:orna för något år sedan och blev förvånad över hur enkelt jag tyckte spelet framstod nu.

Hårddisk – ett måste

Allra mest bök när det begav sig var distributionen, alltså hur du flyttade spel till och från en kompis. Det skedde på diskett och till och med med den tidens tålamod var det en påfrestande långsam metod att kopiera ett spel till diskett. Jag använde Fastcopy, ett program som ibland, andra gånger inte, lyckades snabba upp kopieringen.

Snitsaren hade en extra diskettstation. Men i sanningens namn var Amigan så genomtänkt att den extra diskettstationen inte var det där monsterlyftet jag hade räknat med, när jag väl fick den. Jag hade en A1010 med vacker Amigalogotype och snygg apparatlåda, och småfnös lite åt de andra, platta externa diskettstationerna, som den här:

Extern diskettstation Datec till Amiga.
Extern diskettstation Datec till Amiga.

Videon visar D-COPY, en variant på Fastcopy. Förutom att snabba upp diskettkopiering avslöjades något av lagringens mysterier, som sektorer. Saker vi aldrig tänker på i dag, när allt bara funkar, och ikonen till en app på iPhone kräver mer minne än vad som fanns i många tidiga spelmaskiner.

Nu måste ni förstå att för att kopiera en diskett läste datorn in en del av datat på disketten som skulle kopieras, matade ut disketten och bad om en tom diskett, skrev till den tomma disketten, matade ut den och bad om originaldisketten igen. Och så fortsatte det.

Då talar vi om en total datamängd på en sådan diskett på 1,44 MB. Med dagens extremt slösaktiga mjukvaror använder du förmodligen runt 4–5 MB bara när du kollar mailen. Alltså utan att hämta ett mail du är sugen på. Så det är skillnad från förr, stor skillnad,

Det där har jag ingen lust att uppleva igen, så den här gången måste det bli hårddisk. Dessutom kommer kraven att vara större på en ’’modern’’ maskin, bland annat behövs en TCP/IP-stack någonstans, om datorn ska kunna surfa på internet. Den läggs lämpligen på en hårddisk.

Surfa på nätet – med bilder – på en Amiga 500? Glöm det!

Bara att avkoda en (1) vanlig JPG-bild (som det kryllar av på nätets alla hemsidor) kan ta 5–10 minuter – du läste rätt, minuter – på en vanlig A500. Processorn arbetar med 7,16 MHz, Megahertz. Det kan du jämföra med en modern processor som arbetar i Gigahertz. Så att surfa på nätet är uteslutet utan turbokort, eller ännu hellre en annan Amigamodell.

Men kanske är det så att jag inte ska surfa med datorn? Allt annat surfar ju så fint, jag behöver inte en till terminal mot Internet. Ändå blir jag sugen, kanske ännu lite mer sugen efter att ha kollat videon How To Connect An Amiga To The Internet:

Och så är det ju så att det är en oskiljbar del av dagens datorupplevelse – Internet; att vara kopplad till en omvärld. På Amigan var jag en flitig BBS-användare, man ringde upp med modem till en dator där man kunde delta i diskussioner med andra uppringare. Jag älskade BBS och telefonräkningarna var därefter. Min favorit-BBS fanns i Karlstad, ett 060-samtal och på den tiden det som kallades rikssamtal. Då när Telia styrde dikatoriskt och satte priserna i ostört universum. Som jag minns det kostade det över 2 kronor i minuten att ringa Karlstad.

Oavsett måste det bli en Amiga med expansionsmöjligheter. Och Amiga 500 är inte den datorn, hur mycket jag än älskade den.

Vad har man då en nästan 30 år gammal dator till? Det självklara svaret är uppleva saker som man saknat eller inte har på sin moderna dator. Men jag tror det handlar om mer än så med Amigan. För inte sjutton finns sällskap och föreningar som sysslar med gamla PC-kloner. Nej, Amigan är och var en speciell maskin. Med en crowd som följer maskinen dit den går. Och än är det inte död.

Vänta och se…

 

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera