Oaxen Slip
Jesper Odelius recenserar Oaxen Slip

Nu har Oaxen Krog och Slip hållit öppet snart två år och hyllningskören har inte kommit av sig. Eller, ett och annat hack i skivan har förekommit.

SvD Krogguiden skriver ”Oväntat ojämnt på Slipen”. Ojämnt var ordet, för att inte säga stundom rent oskickligt. Förstås inte med måttstocken Scandic Hotel/Bishop Arms, men med Oaxens Michelinpretentioner är det för dåligt. Inte minst servisen behöver vakna ur paltkoman.

Vi äter lunch den här torsdagen och har bokat bord låååångt i förväg.

För det behöver man ju. Eller gör man? När vi kommer är det inte ens halvfullt och det fyller under våra tre timmar inte på nämnvärt. Trots detta är servicen ryckvis och slarvig. Glutenfritt bröd beställer vi, tydliga till tusen är vi. Vi kunde ha bokstaverat G-L-U-T-E-N-F-R-I-T-T. Men vad kommer in, om inte den vanliga (för övrigt småtrista) brödkorgen.

Jag säger till Johan, som jag äter med i dag, att det är ett fult grepp att döda kunden. Vi garvar lite, men riktigt roligt är det inte. Den ouppmärksamme kan ta vanliga limpan för glutenfritt och då fastnar skrattet i halsen. Och så där fortsätter det.

Oaxen Slip
Såklart är det en fiffig blandning av fult vintageporslin vi får äta på. Så inne, så inne.

Vi bestämmer oss för att rakt igenom dricka vin, trots tre sorters sill som en av rätterna vi delar på i dag. Tjejen som ska lätta våra plånböcker kan inte välja vin utan ber om att få konsultera backstage och återkomma. Det gör hon – med vårt eget förslag, en Verdicchio som hon inte ville gå med på skulle funka ute vid bordet. Verdicchion är utmärkt, till och med strålande, och tillsammans med sillen blir det lunchens behållning. I övrigt dricker vi lunchrött, 100 kronor per glas av prisvärda Domaine de Majas, som varken förargar eller berör.

Det är genomgående hårt stajlat och väldigt konceptuellt, trots en anad föresats att framstå som det motsatta. Och en och annan har gått på det. Flera bloggar och för all del omdömesförfattare skriver lyriskt om den renoverade gamla varvslokalen som inrymmer Oaxen Slip och Krog. Det är bara ett problem – det är ett nybygge.

Oaxen Slip
Äter man vid vattnet ska båtnyckeln vara med.

Maten då? Ja, det är väl hyggligt fantasifullt för en bistro, som ju Oaxen Slip vill vara. Men även de enklaste rätter måste vara goda för att vi ska gå tillbaka. Och allt är inte gott. Zucchinisalladen till vårt kött smakar kursgård och charktallriken vi delar på kunde langats fram på Malmen eller Clarion Södermalm, mitt hatobjekt nummer ett. Mina tankar svävar iväg till Rolfs Kök, som var snabba på bollen med Pata negra de Salamanca. Aldrig billig men alltid fantastiskt svettig, nötig och god. Men en taxi till Roffes finns bara i fantasin, så vi väntar lydigt på nästa rätt. Takten är mer än maklig, men kanske ger vi ett bekymmerslöst intryck, där ute i solen, med båtnyckeln nonchigt på bordet bredvid tallrikar och glas.

Vi käkar lunch för 1 800 skattade kronor och äter då:

• Tre sorters sill, 4 av 5
• Charktallrik, 3 av 5
• Biff, 2,5 av 5
• En radda tillbehör (bland annat en ljuv majonäs), 3 av 5

Kommer vi tillbaka? Ja, varför inte. Men inte i brådrasket. Vart gå i stället för en lunch? Mathias Dahlgrens Matbaren är snäppet dyrare, ca 2 500 kr för en lunch, men oändligt, fantastiljoniskt mycket bättre, smartare, snyggare och mer underhållande. Och utan den där unkna doften av lantisens trendpanik som Oaxen dryper av för den som hittar rätt glasögon och lyckas se vad de tittar på.

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera