Zombiefilmsbild med Big Ben i London.
Jesper Odelius ger dig fem fantastiska filmer.

För mig har alltid film varit ett sätt att vidga min horisont och låta tankar och fantasi flyga fritt. Grubblande relationsdramer går således bort – jag behöver inte fylla på eländeskontot, komedi kan funka ibland – bara den inte är svensk, och action/thriller, som Netflix kategoriserat det, innehåller stundom oväntade guldkorn i sörjan av skräp. Här ger jag er fem riktigt bra filmer och hoppas att ni ser dem alla.

1. Edge of Tomorrow

Har ni sett Groundhog Day med Bill Murray? Han spelar väderpresentatör i teve som får uppleva hur dagen hakar upp sig. Det ger honom chansen och sen förbannelsen att återuppleva samma dag gång på gång. Kul till en början, sedan förskräckligt. Men Phil (Bill Murray) tar sig samman och det slutar med att han genom en rad misslyckanden lyckas förstå och så charmera vackra Rita (Andie MacDowell).

Edge of Tomorrow påminner inte så lite om Groundhog Day, med ett liknande upplägg. Men Major William Cage (Tom Cruise) är tillfångatagen desertör i en förvirrad tid då jorden är under attack av utomjordningar. Genom att fastna i en tidsloop kan Cage misslyckas gång på gång, finslipa taktiken och till slut besegra inkräktarna. Upplägget kan tyckas tunt, men filmen är intressant och saknar den fixering vid kulisser och effekter som så ofta präglar genren. Här står skådespeleriet i fokus och Tom Cruise gör en ovanligt bra roll. Slutet är en underbar cliffhanger och en Edge of Tomorrow 2 är ingen högoddsare. (2014, betyg på IMDb 7,9/10)

2. Some Girls

Jag såg Some Girls för första gången på Filmnet och fastnade direkt. Inspelningen är gjord i Québec i Kanada och filmen är tvåspråkig, engelska och franska, med en stor del av rollistan besatt av kanadensiska skådespelare. Robert Redford delfinansierade filmen som blev en flopp på biograferna och bara dryg in strax över 400 000 dollar i USA, långt under produktionskostnaden. USA är ju moralpanikens land och kanske bidrog för genren ovanliga nakenscener till att filmen hamnade i bakvattnet.

Det finns bland annat en scen, som dessutom nämns som kuriosa på IMDb, där Michael (en ung Patrick Dempsey) samtalar med sin ja-ni-förstår. Mer nakenhet förekommer och jag har till och med läst kommentarer på nätet i filmforum, där folk menat att filmen är lätterotik. Extremt tramsigt och den som skulle söka bemöda sig med att skaffa en kopia av Some Girls av det skälet skulle bli grundligt besviken.

För att belysa hur knäpp debatten kan vara i USA eller i alla fall på nätet bjuder jag på en länk till en diskussion av Mitt liv som hund. I mina ögon ett mästerverk som håller, och den film som tog Lasse Hallström till Hollywood. Läs tråden och häpna över hur Sagas (Melinda Kinnaman) obefintliga flickbröst upprör till max. Ropen skalla på censur.

Some Girls klipptes hårt inför bifografvisning och på sina ställen har det drabbat filmen. Storyn blir lite osammanhängande, men det går att leva med. Filmen är en underbar och bohemisk betraktelse av en ovanlig familj, filmfotografiet är strålande och slutet oväntat. Ska du se en film den här våren är det Some Girls.

Förutom Patrick Dempsey (sedermera ultrakänd som kirurgen Derek Shepherd i Grey’s Anatomy) kan såväl man som kvinna och allt däremellan också njuta av en extremt vacker Jennifer Connelly, som för att toppa slänger sig vårdslöst med bästa skolfranskan. (1988, IMDb 6,0/10)

3. Proof of Life

Letar du efter en hård hjälte på film men vill ducka klichérna? Då är Proof of Life din film. Russell Crowe är gisslanförhandlaren Terry som får tillbaka tillfångatagne ingenjören Peter Bowman (David Morse) i ett stycke, ner från berget i helveteshålet (fiktiva landet) Tecala. Vägen dit är lång och fylld av kvalitetsdialog.

Filmfotot är enastående realistiskt och filmen spelades också i allt väsentligt in på plats och i de miljöer scenerna krävde. Förhållandena var många gånger gräsliga och regissören Taylor Hackford fick hård kritik för sin fixering vid realism, något som både spräckte budget och kostade en stand-in för David Morse livet, i en olycka där en lastbil gick av en smal och lerig bergsväg under en transport.

Filmen är lång, den är fantastisk och slutet tål att ses om och om igen. Dessutom tar den upp den verkliga situation som råder i många länder i det varma bältet, om jag får kalla det så. Extremt våld är en del av vardagen, som följdriktigt är en usel sådan för de många människor som där försöker leva ett normalt ”2000-talliv”. Brasilien, Mexico, Colombia, och nu snart också Venezuela i takt med att oljekrisen fördjupas, Peru, Ecuador, och förstås stora delar av Afrika. Som kuriosa kan nämnas att filmen inte innehåller en droppe sex; naken-, dusch- eller sängkammarscen, ovanligt för kategorin. (2000, IMDb 6,2/10)

4. The Dark Knight Rises

Magnifik räcker inte för att beskriva den senaste Batmanfilmen. Den är episk, mörk och magisk. Dessutom presenteras här en av 2000-talets mest effektiva skurkar, terroristen Bane. Christian Bales osympatiske Bruce Wayne och Batman är den bästa tolkningen hittills och frånvaron av Jokern gör filmen mindre serietidningsmanierad.

Dessutom finns en över tre minuter lång slutscen som åtminstone för mig gick rakt in i katalogen över bästa scener någonsin. Är du som jag stundom extremt sentimental, närmast lättrörd i kontakten med vita duken, kommer du också att se den med stora härliga krokodiltårar rullande nedför kinderna.

Men då måste du förstås se filmen fram till den punkten. Så blir allt begripligt och rosenrött skimrande, till och med i Batmans kolsvarta universum. En film att se minimum en gång om året. (2012, IMDb 8,5/10)

5. 28 Days Later

Jag vill inte sträcka mig så långt som till att ingen topplista är komplett utan en zombiefilm, till det räcker inte zombiefilmerna. Men det är min favoritkategori och då tycker jag inte om skräckfilm, ser aldrig Fredagen den trettonde, eller frossar i splatterfilm på nördigt filmklubbsmanér.

Zombiefilmsgenren rätt använd är ett underbart underlag till både grym dramaturgi och kittlande narrativ. Och allt det och en massa mer har 28 dagar senare, en av mina absoluta filmfavoriter. Jag skulle kunna prata sönder hela filmen, men det verkar dumt och dessutom har förvånansvärt få sett den. Därför anbefaller jag i stället, lite lagom hypnotiskt: Skaffa den! Se den. Älska den!

Grymma skådespelarprestationer, och det dessutom av skådisar som inte tidigare synts annat än i möjligen independent- eller kortfilm, eller på teaterscenen. Manus av Alex Garland, som också skrivit boken Beach, som filmades med Leo DiCaprio i huvudrollen.

Naomie Harris (Selena) är magnetisk och gör inte comeback på vita duken i ett större sammanhang förrän tio år senare, 2012 i Bondfilmen Skyfall. Där är rollen platt som ett mycket omsorgsfullt manglat A4-papper av rispapperskvalitet. Obegripligt. Cillian Murphy som Jim är också trollbindande. Ja, det finns sååååå mycket bra att säga. Se! Se! Se! (2002, IMDb 7,6/10)

Berätta om dina favoriter i en kommentar. Eller har du sett någon av filmerna på listan? Skriv och kommentera. Det kan hända att jag rotar i lådan av filmmemorabilia och delar ut en fejkad Bladerunnerlegitimation eller liknande till en lycklig kommentator.

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera