Magriffe är ny skribent på Stunder av Lycka. Hon är en passionerad och varm tvåbarnsmamma med skinn på näsan. Här kan ni läsa hennes första text för oss om hennes syn på de krav och påfrestningar som föräldrar ställs inför idag.

Livet före barnen

Innan jag fick barn var jag övertygad om att allt skulle falla sig naturligt. Jag skulle veta exakt vad och hur jag skulle göra med en bebis, och senare ett barn. Det var inget som kändes svårt.

Så när jag blev gravid första gången var jag självklart överlycklig! Jag gick med i alla föräldraforum jag kunde hitta, jag läste på, diskuterade med min man och vänner som hade barn. Allt kändes klart som korvspad, jag var redo att bli mamma!

Jag tyckte att de vänner som redan hade barn var lite…. ”trötta” ibland, nästan lite bittra. Jag blev galen på ”ja,ja, vänta du bara”, när jag orerade om sockerintag, amning eller våtservetter med gift.

Jag gick gravidyoga, profylaxkurs, föräldrautbildning, läste på om amning, skaffade ångkokande barnmatsmaskin, ergonomiska nappar och sov med bebisens filtar i sängen en månad innan hon kom ut, så att filtarna skulle lukta mig. Jag tvättade och vek babykläder, bäddade sängen 83 gånger, packade förlossningsväskan 711 gånger, köpte amnings-bhar. Jag gjorde ALLT.

BUP Gravid

Att ta doktorsexamen i föräldraskap

Jag köpte även böcker och försökte läsa på om olika förhållningssätt, hur man uppfostrar ett barn, eller kanske snarare pedagogik. Jag köpte böckerna, men språket var tungt och knappt begripligt för min hormonsmockade hjärna som bara längtade efter den lilla knubbsälen som röjde runt i min mage. Det var dessutom ganska tungt att läsa om alla teorier och förhållningssätt, tungt som i betungande.

För OM jag gjorde fel, så skulle min ulliga gulliga knubbsäl förvandlas till en introvert, självdestruktiv, osäker, självsvältande problematisk tonåring. Växa upp till en osjälvständig vuxen som garanterat skulle hänga sig kvar i skadliga förhållanden.

Ansvaret blev liksom förlamande.
Böckerna fick ligga. Olästa.

Ibland kan jag uppleva att så fort man blir förälder ska man helt plötsligt vakna upp som en utbildad barnpsykolog. Man ska ha ett tålamod som ett högre väsen, och helst ska man även ha skrivit en doktorsavhandling om hjärnans utveckling hos små barn. För just när det gäller något så naturligt som föräldraskap, så upplever jag att det är lite tabu att be om hjälp. Att inte klara, kunna, orka eller alltid förstå.

Egentligen är det ju helt galet! Jag har ju aldrig varit förälder tidigare! Hur sjutton ska jag kunna allt utan att ha gjort det tidigare? Allt annat i livet får vi ju öva på för att kunna. ALLT. Utom just att vara förälder. Så varför är det så tabu att be om hjälp? Vad är det för krav vi har på oss själva?

Trött och otillräcklig?

Vi har två döttrar, med mindre än två år mellan. När vår andra dotter föddes var jag så slut. Lilla sälen hade kolik, jag hade mjölkstockning. Vi hade en tuss som inte ens fyllt två år, som behövde sin närhet och uppmärksamhet. Bakom oss låg två otroligt tuffa graviditeter, så min kropp var ganska sliten. Hela jag var sliten.
Min man försökte tillgodose oss alla tre. När det var som tuffast satte han oss i bilen och bara körde, fram och tillbaka till Uppsala, och vi sov. Där kunde vi sova alla tre samtidigt. Jag, tussen och sälen.

När jag besökte BVC så ställde min fina barnmorska frågan ”hur mår DU?”

Jag brast ut i tårar. Bara grät och grät. Så trött på bajsblöjor, vaknätter, kolik och mjölkstockning med hög feber. Hur jag än gjorde så kändes det som att jag svek någon utav våra döttrar. Det var alltid någon som krävde mig. Och jag kände mig inte alls som en sval, kontrollerad, stabil och klok barnpsykolog, som man ska göra som förälder. Snarare HELT TVÄRTEMOT.
Jag kände mig som ett skräckexempel på en förälder som ”inte respekterar sitt barn som individ, en som inte alltid ställer sig på knä och pratar i mild samtalston med sitt kompetenta barn”.

BUP skylt

Vill du prata med någon på BUP?

Min barnmorska frågade försiktigt om jag ville prata med någon? – Absolut ville jag det!
Hon frågade trevande vidare, jag fick nästan dra det ur henne. Ville jag möjligen, kanske helt frivilligt och bara om jag ville, ha kontakt med hennes egen mentor på BUP?
– SJÄLVKLART ville jag det!

I min värld är BUP något lyxigt. BUP ger mig möjligheten att få sitta ner med en utbildad barnpsykolog och ställa alla de frågor som svävar runt på diverse föräldraforum. Frågor som blöts och stöts av hobbyexperter, besserwissers, frågor som suckas åt, skrattas åt, frågor som missuppfattas, döms ut.

BUP ger mig en samtalskontakt med någon som är utbildad, som faktiskt har erfarenhet. En person som tar sig tid att lyssna på mig, som tar reda på vilka mina barn är och som vill förstå hur det fungerar i vår familj. En person som kommer med konkreta tips och förslag på hur jag kunde göra för att tillgodose mina små barn behov.

Hos BUP kan jag få veta varför det kan hjälpa att göra på ett visst sätt. För barnpsykologen på BUP har till och med koll på hur hjärnan utvecklas hos ett barn. Ping! Psykologen kan förklara varför det inte fungerar att tjata och förklara samma sak 387 gånger, och varför det ändå bara slutar i tårar och att jag känner mig som vinnare i OS-kategorin sämsta förälder genom tiderna. Alltså, WOW! Vilken tillgång! Varför skulle jag inte vilja ha all den här fantastiska hjälpen?

Baksidan med att ta hjälp från BUP

Nu till baksidan med BUP, för jag har upptäckt att det finns en baksida.
Jag har märkt att när man pratar om BUP så ska det göras med små bokstäver. BUP är inget att vara glad över, man ska inte vilja ha en kontakt hos BUP, det är en inrättning som är till för de som ”inte är ok”!
Det finns en skamslöja över att säga att man får gå hos BUP. Det är någon slags förlegad bild av att man är inkompetent, oförmögen.

Jag förstod det ännu mer och tydligare när en vän till mig ringde.
Min fina goda vän. Hon hade fått tid hos BUP. För deras 3-åring blir så nedrans arg och får utbrott som min vän inte vet hur hon ska hantera.
När min vän ringde och berättade att de fått en tid, så lät hon ändå lite tveksam på om detta var rätt. Hon frågade mig, ”Men hur blir det om jag tar vårt barn till BUP? Registreras det på något vis? Är det något som kan vara till nackdel för barnet längre fram? Blir det någon slags journal om barnet som kommer följa som en skugga senare?”

Och jag förstår precis vad hon menar.
Alla pratar om öppenhet, om tolerans, om att alla har samma värde. Samtidigt upplever jag att vi är mindre toleranta och öppna än någonsin! Det känns som att ”ensam är stark” är rubriken för samhället vi lever i. Kraven är höga och vi ska vara så extremt ”kapabla”, vi ska klara oss själva och förstå ALLT. Med en insikt och ödmjukhet som liknar Dalai Lama ska vi sväva runt i våra välpolerade hem och baka doftande kanelbullar, helst med 5 kids i åldern 1, 2, 3, 4 ,5 år som lydigt och uppmärksamt hjälper till.
Jag ställer mig inte i den kön i alla fall.

Vad jag svarade min vän?

Jag tycker att det mest ansvarsfulla och kärleksfulla man kan göra som förälder, är att be om hjälp. Skaffa en coach. Vi skaffar ju lärare, mentorer och coacher till ALLT som vi inte kan, som vi inte förstår, som vi vill bli bättre på. Så varför inte göra samma sak när det gäller att vägleda våra barn? Det viktigaste vi har. De vi älskar mer än något annat på jorden. De individer som vi kan vända oss ut och in på för att förstå och tillgodose, de som håller oss vakna och grubblande otaliga nätter, de som ger oss en styrka vi inte trodde fanns i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt. SJÄLVKLART ska vi bolla våra frågor, tankar med någon som kan ge oss kompetenta råd när det gäller våra barn, speciellt när vi känner oss osäkra och ledsna.

– Ja, men tänk om mitt barn (gud förbjude) skulle hamna i något slags trubbel längre fram i livet? Och de då kan se att vi redan i småbarnsåldern hade kontakt med BUP?

Ja, tänk om…
Då kanske man snabbare kan upptäcka att det fanns problematik redan då. I min värld kan det bara vara till nytta, för om det nu skulle vara så att ens gulliga ulliga säl får problem senare så finns det ju faktiskt registrerat att jag redan tidigare tagit mitt ansvar som förälder och sökt hjälp för oron jag haft.

Låt inte rädslan för vad andra ska tro göra att du missar chansen att få prata med någon som kan stötta och lugna när du känner dig osäker och otillräcklig som förälder. Det är en guldgruva att få prata med någon som kan sin sak. Som jag skrev innan, det är förstå gången jag är förälder. Jag har inte en susning om hur man ska göra i alla nya situationer man hamnar i.

Poängen? Var stolt!

Prata högt om BUP! Var stolt att du ber om hjälp! Du är en kärleksfull, ansvarsfull vuxen som ser ditt barn. Du är en människa i en helt ny roll, utan manual. I min värld är det DET jag vill att mina barn ska få, ha. En kärleksfull, ansvarsfull förälder som SER dem, som med alla medel vill göra det som är bra. Som vill visa vägen. Att guida en så viktig liten varelse som ens barn är nog bland det största vi någonsin går igenom livet.

Och om det nu är så att ditt barn går igenom en av alla dess tusentals faser av utveckling, så är det SÅ SKÖNT att få förstå vad den lilla går igenom, och hur jag som guide kan hjälpa på bästa sätt.

Hade jag fått bestämma så hade 40 timmars konsultation med någon på BUP, erbjudits ALLA som får barn, automatiskt. Precis som efterkontroll, amningshjälp och BVC-grupper.

Heja BUP! Och heja alla föräldrar som vågar, orkar och kan ta hjälp.

Be kind, always!
Magriffe

Magriffe Attack

Magriffe Attack är en 39-årig multikreatör med passion för silversmide och barnkläder. Hon har bott i Mariefred, Paris, Menton, Ystad och Malmö. Nu i Sundbyberg utanför Stockholm. Hon älskar att ta reda på varför vi människor resonerar som vi gör och är som vi är. På Stunder skriver och reflekterar hon om livet och döden, konst, passion och om fåfängans fyrverkeri.

2 COMMENTS

Kommentera