Karin Boye Kallocain omslag pocket
Karin Boye Kallocain baksida
Delfinpocket D 172. Bokförlaget Aldus/Bonniers, 4:e upplagan 1973.

Kallocain är något så speciellt som svensk science fiction, för det vill jag kalla den. I likhet med George Orwells 1984 utspelas den i en mardrömslik framtid.

Människan är kontrollerad i varje steg hon tar. I hemmen finns både ett elektroniskt öga – mycket likt Orwells skärmar i 1984 – och ett hembiträde med uppgift att förse kontrollapparaten med information om familjen.

För mig känns boken extra kuslig när jag i dag läser om den, det i ljuset av fallna diktaturer som Rumänien, med just ett system av avancerat angiveri, och framväxande terrorstater med avstamp i paranoia och irrationellt hat och fiendeskap, som Syrien.

Som i många andra romaner och spelfilmer där förtryck genom en totalitär kontroll behandlas – som V för Vendetta – är det djupt mänskliga känslor, som kärlek och längtan efter frihet, som driver berättelsen framåt och delar upp romanen i kapitel.

En roman är det, trots Boyes allt diktande. Den är dessutom både Karin Boyes mest lästa och mest översatta verk, och boken känns absolut verkligt levande tidlös. Språket är lätt och utan konstlade grepp. Boken handlar om tidlösa problem som misstänksamhet och paranoia, matkhunger och värdeideal.

Den blir över 157 sidor en dekokt, ett slags olöst humanismens millennieproblem. Allt nedtecknat i skuggan av åren innan andra världskriget med sina omvälvande strömningar både i öst och väst. Striden mellan naturrätt och värdenihilism – en prislapp på människans egenvärde: är mannen en kugge, eller en person?

Hur samhället Kallocain, den enda staten, byggts upp i boken fascinerar mig som en kombination av Sovjet och Kina. En röd modell där individen reducerats till en andlös puff i en produktionsmaskin och kulturen är en fiende, ett irrspår.

Mina tankar när jag skriver nu far till en bok jag bläddrade i tidigare i dag, en jubileumsbok om 10-gruppen. I boken porträtteras välkända 10-designprofiler genom åren och i en intervju berättar Birgitta Hahn om det obefintliga arvode hon erhöll för ett mönster hon sålde till Almedahls, tillverkare av bland annat kökshanddukar…

Men på något sätt var det okej att slita för ören, ty massmarknaden – folket – behövde serveras god design, och då fick den egna vinningen stå tillbaka. För att försörja sig dubbelarbetade hon genom att sy scenkläder.

Motsvarande uppoffrande kollektivistiska synsätt finns både kritiskt och ömsint tecknat i Kallocain. Människorna lever under jorden i specialiserade satelliter: det finns en kemistad, en skostad. Och så vidare. Underjorden skyddar mot Den Andra Staten. Fienden. Ty en sådan behövs i all propaganda.

Drag från Kallocain finns i såväl Neuromancer som Virtual Light av William Gibson, som i The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick (mer känd för Do Androids Dream of Electric Sheep, som filmatiserades som Blade Runner). Alla tre betydligt senare verk [1965–1984].

Neuromancer_TGN
Nueromancer, William Gibson, 1984.

”Så pricksäkert i den motvilliga uppkoppligheten i vår begynnelse av The Internet of Things-eran”

Karin Boye var en oerhörd föregångare, och är tillsammans med Harry Martinson mina svenska SF-hjältar. Både Karin Boyes Kallocain (undertitel ”Roman från 2000-talet”; Så pricksäkert i den motvilliga uppkoppligheten i vår begynnelse av The Internet of Things-eran) och Harry Martinsons Aniara, om en lyxrymdkryssare på drift, förtjänar en större publik.

Och frågan är om inte båda två är större utanför Sverige än här hemma. Sorgligt, ett understatement, det är. Som Yoda hade sagt.

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.

Kommentera