Dislike på svarta tavlan
Magriffe Attack skriver om hur vi värderar och dömer

Vi lever i en tid av individualism, där självuttrycket och rätten att hävda sin åsikt ges mer utrymme än något annat. Samtidigt anser vi oss vara öppna, toleranta och lagom jante. Men nåde den som sticker ut hakan och har en åsikt som inte är politiskt korrekt. Då är det plötsligt tillåtet att slå tillbaka med full kraft; hårt, dömande och elakt.

Fika
Vad är svenskare än fika?

Kulturkrockar i vardagen

Smått och stort kan vara så olika. Min ena syster ringde mig och berättade att de skulle träffa hennes partners familj över dagen och ta en fika hemma.
– Fika? var min reaktion.
– Ja, sa hon, de fikar.

Vi pratade om fikor. Min partners familj fikar också. Jag tror att många familjer fikar. Inget konstigt i det. Eller, för mig och min syster är det ovant. Vi är inte uppvuxna med fika – i vår familj äter man middag när man ses. Våra födelsedagar som barn har firats med släkt, vänner och mat, och tårta till efterrätt. Aldrig med fika.

Jag förstår att du undrar vart detta ska leda. Jag pratar om något så oviktigt som bullar och kaffe. Men jag och min syster pratade egentligen mer om hur olika det är i olika familjer, mer än om fika. Hur vi stöts och nöts mot andra ”familjekulturer”, som jag kallar det. Och inget är ju rätt eller fel. Det bara ”är”, som så mycket annat i Sverige.

Min man och jag har också diskuterat detta med att äta framför tv:n eller med tv:n på, när det är någon stor match av något slag. Han kommer från en sportintresserad familj, där en viktig, stor match kan göra att man äter framför eller med tv:n på. För mig är det främmande, jag kommer från en familj där sportintresset knappt existerat alls. Min familj har haft andra intressen. Här finns heller inget rätt eller fel, utan bara olika familjekulturer.

Där har du två små vardagliga exempel på hur olika vi kan se på saker, färgade av vår uppväxt som vi är. Nu vill jag att du lägger till uppfostran, personliga erfarenheter, miljö, religon, familjens värderingar, familjens syn på moral. Fler områden där många tycker olika – och där de flesta tycker att den egen ”sanningen” är just sanning och det rätta.

Bla HimmelHimlen är olika blå…

Jag är hundra procent övertygad om att om du och jag tittar på en blå sommarhimmel, samma himmel samtidigt, kommer vi se olika blå färg. Vi kommer att referera olika till vilken nyans av blå vi ser. Vem har då rätt? Vem av oss äger sanningen om färgen blå?

Vi kommer försöka övertyga varandra om att just vår blå är den rätta.

Men om jag vill att du visar mig din tolkning, hur du refererar till ”blå”, kanske jag vinner ett nytt perspektiv, till och med en ny vän att diskutera med. Medmänsklighet och tolerans kommer med förståelse!

Jag är ganska aktiv i diverse sociala medier, jag gillar det och tycker att där finns massor av fördelar. Dock upplever jag ofta att diskussioner urartar eller låser sig – ingen vill ”ge med sig”, och så går en moderator in och stänger tråden för nya inlägg. Det brukar ske när nivån har sjunkit ytterligare, från pajkastning och trumpenhet till rena personangrepp.

Det allra flesta jag möter i olika grupper och forum säger sig tycka om oliktänkande, öppenhet, acceptans, tolerans.

Ändå urartar det alltså. Att det finns en stor svårighet att skilja på person och sak, att det är svårt att tänka sig en annan sanning än sin egen, är förmodligen ganska mänskligt. Men personligen vill jag inte ursäkta mig längre med att det är ”mänskligt att döma”.

För att envist hålla kvar i sin egen box av sanning, det är för mig att döma.

Jag vill och kräver att få titta in i din box, få veta hur din sanning ser ut. Därför att det kanske ger mig något. Därför att det och du kanske vidgar mina vyer – jag har en tro att ju mer jag vidgar mina vyer, desto mer förståelse och acceptans kan jag visa mot andra. Jag vill ju att det samhälle mina barn växer upp i ska vara just tolerant, kärleksfullt, accepterande. Då måste jag ju själv bidra till det.

Nu ska du inte tro att jag sätter mig på några höga hästar och mediterar till delfinsång varje morgon. Nej, nej. Jag får anstränga mig VARJE dag för att inte döma och leva kategoriskt och utifrån mitt ego.

Min femåriga dotter frågade mig ”Mamma, kan pojkar har nagelack på tårna?”

Jag skrattade lite och sa, nej. NEJ?!!! VA?!! I samma sekund som ordet slank ur mig så kom jag på hur dumt jag tycker att svaret nej är. Genast korrigerade jag mig och förklarade att alla som vill kan ha nagelack på tårna.

För mig var min ryggmärgsreaktion på pojkars nagellack eller ej på tårna en käftsmäll.

Jag som vill se mig som en icke dömande och härligt vidsynt och fördomsfri person. Jag bara skrek NEJ. Så du ser, det är svårt, det kräver arbete att öppna upp.

Ni som har barn vet att vid en viss ålder börjar barn ställa ”pinsamma frågor” rakt ut, på bussen, i kön, i parken. Högt och ljudligt kan de fråga ”Varför……” i tid och otid, och vi föräldrar ler stelt och vill helst sjunka genom jorden. Jag har funderat lite på det där. Barnen frågar i uppriktig undran, en ren och skär nyfikenhet, och det finns inget dömande i deras ”varför” fråga! Tänk om jag själv skulle börja med ”obekväma” varför-frågor, tyst därinne i huvudet? Jag skulle tvingas tänka till.

Rökande blivande moder
Röka under graviditeten, nog för att bli hatad i moderna Sverige?

Ett exempel – gravid kvinna som röker

Jag skrev en gång på min Facebookstatus ”Åkte just förbi en gravid kvinna som rökte”. Hmm, ni kan själva ana kommentarerna på den statusuppdateringen. Det vällde förstås in svidande kritik mot gravidrökaren. Någon tyckte att den som röker under graviditet knappt borde få ha barn.

Samtidigt är jag säker på att hon har sina anledningar. Tänk om hon har tagit sig ur mycket värre problem precis? Tänk om hon just förlorat någon nära anhörig? Tänk om hon fått sparken, blivit vräkt? Jag VET ju verkligen ingenting om det i min bigotta självbelåtenhet.
Jag har vänner som har haft supersvårt att sluta röka under sina graviditeter, och har skämts som hundar för det. Dem har jag stöttat. Så varför kan jag inte visa samma tolerans och värme för kvinnan jag såg, varför är min reflex att döma?

Tyck, gilla, klicka, döm och bedöm

Det är så mycket runt omkring oss som är uppbyggt kring att döma och värdera andra. Alla tv-program där vi ska rösta, tycka, gilla, klicka, sms:a. Men vari ligger en människas värde? Vad hos en människa är okej att bua ut, och vad om något ska få vara kvar av det som vi inte tycker om i henne?

Jag vill tro att människan är god, tro gott tills motsatsen är bevisad. Jag vill att mina barn ska växa upp och se på andra med samma värme som när de ser sig själva. De ska känna och veta att alla äger sanningen, för det finns olika sanningar. Inget rätt och inget fel, bara olika. För är det inte så att våra barn, med all sin nyfikenhet, sin ”naiva” uppriktighet och obefläckade fördomsfrihet egentligen borde leda oss? Tänk bara…

Be kind always.

[divider]Läs mer av Magriffe[/divider]

Magriffe Attack
Magriffe Attack är en 39-årig multikreatör med passion för silversmide och barnkläder. Hon har bott i Mariefred, Paris, Menton, Ystad och Malmö. Nu i Sundbyberg utanför Stockholm. Hon älskar att ta reda på varför vi människor resonerar som vi gör och är som vi är. På Stunder skriver och reflekterar hon om livet och döden, konst, passion och om fåfängans fyrverkeri.

1 COMMENT

Kommentera