Det är märkligt, livet! Några timmar efter att jag legat på sängen och snorgråtit över min utdragna graviditet så var bebisen ute och väntan över.

Natten mot tisdagen kunde jag inte sova. Jag var rastlös i kroppen och kunde inte sluta googla på hur man kunde få igång förlossningen på egen hand. Livmodern spände sig flera gånger, men det var inga värkar att tala om överhuvudtaget.

Jag försökte ta tiden på mina nästan obefintliga spänningar i magen, men det var svårt. Ungefär var 20e minut spände det till och jag fortsatte googla. Jag trodde jag höll på att bli galen, skulle det aldrig börja ordentligt?

Varktimer bild
Jag tog tid på värkarna med appen Värktimer. En superbra app som även har nummer till alla förlossningsavdelningar.

Runt två på natten bestämde jag mig för att själv försöka känna om jag var öppen något eller blivit lite mjukare i bäckenet. På det smidigaste sättet en desperat, übertjock, gravid kvinna kan uppbåda utförde jag akrobatiska konster på toaletten. Armar som kändes för korta och en mage som var så stor att jag inte längre kunde få på mina egna strumpor.

Jag blöder!!

Jag lyckades inte känna om jag var öppen. Det enda jag lyckades med överhuvudtaget var att starta en pytteliten blödning som avtog av sig själv nästan omedelbart. Jag ringde till BB på Södersjukhuset och berättade att jag BLÖDDE. ”Kom in så får vi titta!” svarade de lugnt. Klockan var 04.00.

Efter att ha väckt den sömndruckna äkta hälften, berättade jag att jag behövde åka in till sjukhuset. Vi beslutade att det bästa vore om han lämnade in dottern på förskolan när de öppnade kl 07.00 och sedan kom in till sjukhuset. Jag satte mig i en taxi och hoppades innerligt att förlossningen skulle börja snart.

På Södersjukhuset

CTGNär jag kom in på Södersjukhusets förlossningsavdelning började de med att ta blodtryck och CTG. På monitorn kunde jag följa mina svaga värkar som knappt kändes, men det var ändå skönt att visuellt kunna se dem. En läkare kom in och ville se om jag hade öppnat mig något alls. Läkaren gjorde en undersökning och konstaterade att jag var öppen 4 cm. ”Jag passade på att göra en hinnsvepning nu när jag undersökte dig så förhoppningsvis kommer förlossningen igång ganska snart.” meddelade hon och visade mig till ett förlossningsrum.

MackorJag fick lite frukostmackor och satt en stund med mobilen. Passade på att skicka några sista minuten-mail medan värkarna tilltog. Värkarna blev snabbt regelbundna och riktigt kraftiga, jag hade svårt att ta mig den korta biten till toaletten utan att behöva vika mig dubbel på vägen.

”Sover du?!!”

Klockan var 07.30, så jag ringde maken för att kolla om det hade gått bra att lämna på förskolan. Jag fick ett sömndrucket ”Hallå!” i telefonen. ”Hur långt har du kommit?” frågade jag. Maken bad om ursäkt och sa att han försovit sig och att jag väckt honom med samtalet. Han lovade att skynda sig att lämna på förskolan och sedan komma till sjukhuset.

Strax innan den stressade maken anlände var jag öppen 6 cm och jag fick frågan om smärtlindring. Jag ville ha lustgas och epidural, den senare för att det hjälpte så mycket förra förlossningen. Lustgasen fick jag direkt, och den här gången kände jag att jag hade lite mer kontroll över lustgasen än förra gången. När en värk började tog jag lustgasmasken och andades in djupa andetag tills värken började avta, då slutade jag andas in lustgas och var faktiskt lite medvetande emellanåt. Jag minns att förra gången så körde jag all-in på lustgasen och var halvt medvetslös hela förlossningen.

Allt gick fel med epiduralen

Narkosläkaren kom in och skulle sätta epidural, men allt gick fel och det enda som hände var att jag fick smärta som strålade ut i min högersida. Jag vet inte hur många gånger de försökte sätta nålen rätt, men det gick inte. Slangen kom på plats men smärtlindringen uteblev.

Någon timme senare var jag öppen 8 cm och hade genomlidigt många smärtsamma värkar. Medan jag andades in lustgasen så minns jag att jag tänkte ”Du måste tänka att du klarar det här! Om du tänker att det inte kommer gå så kommer det bli outhärdligt.”

Jag hade rejält ont vid varje värk nu och barnmorskan och undersköterskan förstod att epiduralen inte hjälpte alls. De ringde narkosläkaren igen och bad dem att sätta om epiduralen. Den narkosläkare som tidigare satte epidural ville inte prova igen, så jag fick en ny narkosläkare.

Maken hade börjat bli orolig för mig eftersom jag helt gått in i lustgasdimman och var okontaktbar. Han tyckte jag såg död ut och försökte väcka mig när mina ögon föll bak. Hans upplevelse av förlossningen innebar mycket oro för hur jag mådde, han kände sig inte riktigt säker på att personalen hade koll.

När narkosläkaren kom in i rummet igen så hjälptes maken och undersköterskan åt att vända mig på sidan och dra upp benen mot kroppen. Jag minns hur min man höll i mina axlar och undersköterskan höll fast i mina ben. Narkosläkaren försökte sätta in en ny epidural och jag vet faktiskt inte om det lyckades eller inte, men ont gjorde det.

Nu kommer barnet!

När jag låg där fasthållen på sidan, så kände jag att NU KOMMER BARNET! Men i min lustgasdimma kunde jag inte förmedla det till vare sig min man eller undersköterskan. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att krysta och så tänkte jag ”Hur ska barnet komma ut om undersköterskan håller ihop mina ben?”

Jag är glad över att min man upptäckte att något förändrats. Han sa till undersköterskan att ”Nu håller nog nånting på att hända här!” när jag var inne på min andra krystvärk. Då var huvudet redan ute och barnmorskan kallades snabbt in. Mina trosor klipptes upp och jag vändes till ryggläge. Två krystvärkar senare var hon ute och låg på min mage.

”Oj, vilken stor bebis!”

Jag minns att både barnmorskan och undersköterskan var lite förvånade över hur fort allt gått och att jag förlöste en 4,5 kilos bebis utan att göra ett ljud överhuvudtaget. Det var inget jag hade något minne av alls. Jag måste ha varit grymt koncentrerad.

Makens ögon fylldes av lyckotårar, men själv kände jag mig väldigt tom. Jag hade liksom inte hängt med i allt som hänt. Hjärnan var fortfarande fylld med allt jag ville berätta för min man. Som exempelvis att bebisen var på väg och att undersköterskan borde släppa mina ben.

Det tog ett tag för mig att komma ikapp och känna att jag var med i nuet. Men när vi fått äta lite och det var dags att rulla iväg till BB Hotellet så insåg jag att nu äntligen var väntan över. Vi hade fått en till liten tjej i familjen.

Efter forlossningen

Marie Widerberg
Marie Widerberg är Stunders redaktör. Hon älskar äventyr och har alltid något kul på gång. Hon har bland annat cyklat från Stockholm till Malmö med en ettåring och drömmer om att åka trike med familjen längst med Vietnams långa kust. Kontakta Marie på marie@stunderavlycka.se

2 COMMENTS

Kommentera