Med mina vänner och syskon ventilerar jag problem och tankar. Jag ringer när jag behöver råd, är upprörd, irriterad, glad, eller vill hitta vägar att hantera olika situationer. Och de ringer mig, såklart, och vi kan prata om det mesta.

Men det finns två ämnen som ofta blir svår- eller rentav ohanterliga. Det finns inget ”klyschigt” att säga, om ni förstår vad jag menar? Det är när någon är gravid och när någon närstående dör. När livet börjar och när livet slutar.

Jag tror att vi rakt av bara inte kan hantera detta, det är för stort för oss, för stort för människan. Det är en sådan urkraftskänsla, nästan likt en naturkatastrof, och klumpiga kommentarer och gränsöverskridande beteenden haglar. Vi försöker desperat att vara så ”normala” att allt blir haltande och tillgjort i stället. Vi KAN helt enkelt inte hantera att livet en gång börjar, och en gång ska ta slut.

Gravida som får närkontakt med främmande personer

Gravida som får ta emot fysisk beröring av magen från främmande personer i hissar, öknamn och oönskade kommentarer om storlek. Hur många bebisar är det i magen?!

Samma sak när någon förlorar en nära. Släktingar som beter sig helt irrationellt, bråk och hårda ord – eller inga ord, tårar och en massa regler för hur sorg ska se ut.

Vad är det som gör att vi freakar?

Vi har svårt att få in livets gång i rationella boxar, tror jag. Visst vet vi en del om biologi. Men det är ju större än så, livet och döden, och tangerar nog vår urkänsla av maktlöshet. Det ligger så utom vår kontroll. Frustrerar oss. Skrämmer oss.

OhanterbartDÖDEN. Vi kan prata om maktlöshet. Vi kan tro att vi förstår känslan. Men kan vi? Jag har upplevt riktig maktlöshet, när min pappa gick bort. Han var sjuk och jag var med honom hans sista dygn på sjukhuset. Vi var några familjemedlemmar där, vi gick in till honom i omgångar, han var aldrig ensam. Men så kom en sköterska och sa: ”Nu får ni gå in, pulsen går ner”.

Jag halvlåg bredvid pappa på hans sjukhussäng, höll hans arm. Jag snorgrät. Till slut sa jag ”Du får gå nu, det är ok”. Jag kände i hans arm när hans hjärta slutade slå, jag tittade upp på sköterskan och hon nickade stilla. Han var borta.

Jag hade kunnat sälja min själ till djävulen på stående fot, bara jag hade fått ha min pappa kvar. Men det var ju just det. INGEN uppgörelse i världen kunde förändra hans tillstånd. Ingen läkare kunde rädda honom. Det fanns inget jag eller någon annan kunde göra.

För mig är det total maktlöshet. Jag har nog aldrig varit så nära vansinne som då.

GravidLIVET. Så, när livet i stället ska börja. En bebis växer i en kvinnas mage! Plötsligt är det fritt fram att kommentera, klämma och känna. Som om kvinnan vore en puppa och inget mer. Och ALLA har något de bara MÅSTE få delge när en kvinna är gravid. Från de intimaste tips så att kinderna rodnar, till hur barnet som ännu inte har tittat ut bör uppfostras.

Jag var en vandrande, aggressiv vattenmelon på två ben, alltid redo att hugga, eller ge onda ögat

Det här var en chock för mig, hur jag hux flux blev ”Public domain” som gravid och jag tyckte inte om det. Det var en annan sorts maktlöshet.

Inte nog med att naturen har sin gång och att du som kvinna får kämpa för att hänga med och stå ut – folk runt omkring dig vill ha sin del av kakan också. Med graviditet nummer två var jag beredd; jag var en vandrande, aggressiv vattenmelon på två ben, alltid redo att hugga, eller ge onda ögat…

När jag grubblar på det här slutar det med att jag känner att vi människor är så små, på något sätt. Vi är bara i ögonblick eller i bästa fall faser något ”större”. Och, vet ni vad, det kanske är helt i sin ordning och faktiskt som det är tänkt – att det räcker att vara som vi är.  Det behövs inga He-Man och mirakel, bara vi kan respektera varandra och tro på kärleken. Till och med när det värsta av det hemskaste har hänt.

För därifrån kan det inte bli värre. Bara bättre, så länge du tror.

Be kind. Always.

Magriffe Attack

Magriffe Attack är en 39-årig multikreatör med passion för silversmide och barnkläder. Hon har bott i Mariefred, Paris, Menton, Ystad och Malmö. Nu i Sundbyberg utanför Stockholm. Hon älskar att ta reda på varför vi människor resonerar som vi gör och är som vi är. På Stunder skriver och reflekterar hon om livet och döden, konst, passion och om fåfängans fyrverkeri.

Kommentera