Pojke med leksaksbilar
Ska dagens barn få allt de pekar på bara för att priserna är låga och utbudet är enormt?

Min dotter fyller snart fem år. Jag har frågat vad hon önskar sig i present. Hennes svar skar i ett modershjärta – hon svarade att hon inte visste.

När jag fyllde fem kunde jag fylla en utrullad toarulle som ritblock med saker som jag önskade mig. Men inte min dotter alltså, för hon vet inte vad hon önskar sig. Det fick mig att fundera. Jag vet ju vad det beror på. Att hon har a-l-l-t.

Jag älskar nämligen att köpa leksaker till mina döttrar. Inte så att jag överöser dem med dyrgrejer. Nix, jag fyndar på loppis, på Myrorna, köper billigt på ÖB. Så själv tycker jag att det är ”kaffepengar” det handlar om – att den inte spelar roll, min inköpsmani. Men det gör den ju.

Du ska inte fylla fem år och inte ha något att önska. Så tänkte jag inte att mina barn skulle växa upp. Jag som vill att de ska få längta, spara, önska, värdera, ta hand om. Men i så fall måste jag tänka om, börja handla annorlunda.

Familj med ett barn i mitten
Har barnen redan gjort ”allt” när de är tio år – och fått allt de pekat på när de fyller fem? Gör vi dem en tjänst genom att börja sätta stopp?

Allt är redan gjort när barnen fyllt tio år?

Jag tänker också på alla ”upscale” barnkalas, på Kolmården, Legoland, Skansen, Gröna Lund, Junibacken… Herregud, vad ska våra barn ha kvar att göra när de fyller tio? Är det så att vi i ivern att göra allt gott för barnen snuvar dem på längtan?

Jag minns när Stor & Liten skickade ut sin julkatalog. Det var en årets höjdpunkt att ringa in och drömma och önska. I dag får många barn allt de önskar. Och blir utan längtan. Men så är ju väldigt mycket väldigt annorlunda. Nu finns det sparkcyklar på Biltema – för 199 kronor. Playmobil för tusentals kronor i inköp för någon hundralapp på loppis eller Blocket, för någon annans unge har tröttnat i leksaksdrivorna.

Utbudet är helt enkelt enormt. Och vi rycker på axlarna åt en hundralapp.

Men jag har börjat tänka. Att vi föräldrar har ytterligare ett ansvar, ännu en uppgift. Att börja sätta stopp. Hoppa över fynden och se till att ge barnen de värderingar vi vill att de ska ha. Så att glädjen kan komma tillbaka, och minnena – av att drömma, sukta och längta. Det vore väl en annan sorts och väldigt härlig lyx.

Be kind, always.

Magriffe Attack

Magriffe Attack är en 39-årig multikreatör med passion för silversmide och barnkläder. Hon har bott i Mariefred, Paris, Menton, Ystad och Malmö. Nu i Sundbyberg utanför Stockholm. Hon älskar att ta reda på varför vi människor resonerar som vi gör och är som vi är. På Stunder skriver och reflekterar hon om livet och döden, konst, passion och om fåfängans fyrverkeri.

Kommentera