En återberättelse av söndagens härliga bullbak.

Det var söndag. Halva familjen var på barngymnastik. Jag insåg att jag hade fått en chans att baka imponerande* semlor som jag kunde överraska grannarna med. Jag kände en önskan att fylla min lugna söndag med mysigt grannhäng i huset, och doften av nybakta bullar.
Jag skulle stoppat mig själv redan där…

Men bebisen, som redan hunnit bli runt halvåret gammal, satt stadigt på min ena höft när jag plockade fram ingredienserna. Jag tryckte till jästen med min lediga hand, den delades i små bitar som flög ut över hela köksbänken. Samtidigt försökte jag värja bakprylarna från bebisens nyfikna grepp och långa armar.
Jag skulle slutat redan där…

Men jag värmde smör och mjölk på spisen, försökte hitta kardemumman och decilitermåttet. Utan framgång i letandet skickade jag upprörda meddelanden till min man där jag hotade att riva köket om han inte berättade var han gömt kardemumman.
Jag skulle slutat redan där…

Men istället hällde jag degspadet över jästen. Till min stora fasa insåg jag att det ångade hett från bunken. Oj, oj, Google informerade mig om att jag nu kunde dödat jästcellerna om temperaturen var högre än 50 grader. Jag tog fram kökstermometern och ville syna förödelsen, 56 grader och alldeles för varmt i bunken. Hällde i lite kylskåpskall mjölk, 48 grader i bunken. Vispade frenetiskt och hällde i socker för att mata de potentiella jästceller som kunde ha överlevt. Lade bunken i ett kallt vattenbad i diskhon och inväntade sedan den magiska temperaturen med benämningen ”fingervarmt”. Insåg att det säkert var kört nu… varenda jästcell måste vara död. Tusan! Och jag som redan bjudit in både grannar och svägerskan med familj.
Jag skulle slutat redan där…

Men jag intalade mig själv att försöka reparera skadan. Om alla jästceller var döda… då kunde man ju kanske lägga i ett till jästpaket? Smulade i jästpaketet i bunken och googlade (efteråt) på ”för mycket jäst”. Jag riskerade då att degen skulle få en konstig smak av jäst. Enligt någon allvetande forumpostare kunde jag rädda degen genom att tillsätta mer mjöl och socker. Dubblade därför hela receptet rakt av (det skulle ju ändå komma så många).
Jag skulle slutat redan där…

Men istället höjde jag ambitionsnivån och siktade i 15 dl mjöl i degspadet. Jag lät hushållsassistenten knåda till degen ordentligt och lade sedan över bakduken för att invänta jäsningen. Jag drabbades av ett sting av oro. En snabb blick på degen fick mig att inse att jag ändå kanske gjort något fel. Jag ringde mamma och frågade om det kanske var de två råa äggen som gjorde att degen såg ut som förstelnad trolldeg.
Jag skulle slutat redan där…

Men jag stirrade stint på degen i 30 minuter utan att den rörde sig en millimeter. ”Kasta degen!”, rådde mamma.  Men jag bestämde mig för att knåda ihop några bullar och se om de skulle bli något alls av degen. Jag lyckades få ihop nio bullar på plåten, resten av degen hade stelnat. (!!) Plåten skjutsades in i ugnen, den skulle vara inne i 10 minuter enligt receptet. Telefonen ringde… Jag glömde bullarna…. Bullarna blev brända… Det luktade bränt…

Det plingade på dörren. Där stod de. Grannarna. Jag bjöd in dem i röran, det hade ju inte funnits någon tid att städa (jag hade ju bakat hela förmiddagen). Grannarna var imponerade. ”Hembakat! Hur orkar du?”, frågade de. Maken berättade ogenerat om mina bakstrapatser (jag gav honom onda ögat). Maken vispade grädde och blandade mandelmamma.

Bullarna gick att äta… om man pillade bort den brända botten… och tog i ordentligt med käkarna.

Det luktade bränt, vi åt semlor och hade det lika trevligt som om jag hade bakat perfekta *instagramsemlor.

Semmelbaket Semla

Marie Widerberg
Marie Widerberg är Stunders redaktör. Hon älskar äventyr och har alltid något kul på gång. Hon har bland annat cyklat från Stockholm till Malmö med en ettåring och drömmer om att åka trike med familjen längst med Vietnams långa kust. Kontakta Marie på marie@stunderavlycka.se