Ex Machina

Jag vill egentligen inte kalla Ex Machina en B-film. Jag hade det inte på tungan när jag såg den. Det har i stället vuxit fram. Jag ska förstås se om filmen, trots bara fåtalet minnesvärda passager och en upplösning utan charm. Men – jag ska se den igen, för det gör jag med filmer som jag inte direkt avfärdar.

Att direkt avfärda en film för mig betyder att stänga av. Att aldrig se klart på skit. Så mycket skit är inte Ex Machina, men inte så jättelångt ifrån. Med en skicklig regissör hade filmen kunnat bli bra, riktigt bra, men tyvärr. Det relativt höga betyget (7,7/10) på IMDB förvånar.

Kudos Melinda Kinnaman

Jag misstänker att AI-/scifitöntarna röstar fram filmer bara de innehåller en genomskinlig snällsnygging, som gulliga Alicia. Hon för upprepade gånger mina tankar till Saga i Lasse Hallströms Mitt liv som hund. Men när Melinda Kinnaman äger en hel film, då deltar Alicia i sin film. Det är en tusenmilavid skillnad.

Kan en dator ha liv?

Filmens behållning är knappast de respektfullt återgivna interiörerna (som om filmfotografen hade uppdraget att visa ett påkostat privat hem, inte göra en relevant spelfilm). Nej, de känns redan omoderna. Inte heller ligger behållningen i skådespeleriet eller manus. Behållningen som finns och stannar kvar är i stället frågan som filmen faktiskt ställer: Vilka är vi (människan) att bestämma vad som ska respekteras som liv. Och när uppstår det? Kan en dator ha ett liv? Det är åtminstone den fråga som jag uppfattar i filmen, låt vara att den endast skymtar mellan raderna.

Alicia Vikander – drogfri on set?

Alicia Vikander är hype. Varför förstår jag inte. Är hon söt? Bra att samarbeta med vid inspelning? Drogfri? Räcker det? I Ex Machina gör hon en slätstruken gestaltning av en AI-robot med ett dolt uppsåt: att rymma. Vilket hon också gör i slutet av filmen, där haveriet kulminerar och B-filmsstämpeln åker fram. Här tar upptakten till ett Playstationnarrativ vid och har det inte redan blivit ett spel av Ex Machina borde det komma ett strax.

Det hade varit så enkelt och givet (och smart) att ge filmen ett värdigt slut. Och det finns så många skolboksexempel att plagiera (för den helt utan egen fantasi hade en variant på Blade Runner Directors Cut funkat). Men icke. I stället blir det Aliceestetik (hjältinnan i Resident Evil) utan den punchline man vill kräva av den här soppan.

När Ex Machina är bra framkallar den The Shining-liknande rysningar. Men de kommer tyvärr alltför sällan. Resten är meningslös gelé. Betyget blir därför låga 4 av 10.

Jesper Odelius

Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.