RIP David Bowie

Jag hade tänkt att lyssna in mig på Bowies senaste, jag var ett stort fan i tonåren men kom av mig. En barnfilm för några år sedan innehöll låten Rebel rebel och skapade ett sug som aldrig stillades, nu hade jag min chans. Men så gick han ur tiden i samband med skivsläpptet och då kom jag av mig igen. Allt prat om döden och sorgliga filmsnuttar ur ena videon tog musten ur mig. När jag har hämtat mig lite ska jag ta tag i Bowie igen men kanske de gamla plattorna då.

När Alan Rickman dog strax efter Bowie kändes det som en epidemi plötsligt. Det började väl med Lennart Hellsing, Krakel Spektakels pappa, strax innan vintern tog fart. Alan har varit en favorit sedan Robin Hoodfilmen och vi har som tradition här hemma att se Love Actually dan före dan. Sist hann vi inte med det trots tappra försök. Vi hann faktiskt inte förra gången heller och nu känns det som om vi verkligen måste få till det i år.

Bara det faktum att man inte HINNER se en film på dryga två timmar en gång om året sätter ju tillvaron i lite perspektiv. Vad gör man med all sin tid? Bowies skiva var noga planerad som ett slags avslut eller möjligen ett sätt att leva vidare? Han fick visst en stjärna uppkallad efter sig också. Få förunnat.

Jag för min del har för mycket dödsångest för att kunna planera mitt eftermäle så noggrant. Jag får rysningar vid bara tanken. Däremot skulle jag gärna skendö någon vecka innan slutet (om det är någorlunda väntat som i detta fall) för att höra eftersnacket. Jag är lite som Magnus Uggla där. Är man död spelar det ju inte hyllningarna så stor roll egentligen. Möjligen för de sörjande då.

Men, nej, jag vill ha bekräftelse i levande livet, jag tror ju inte på något efter utom möjligen som maskföda. Otäckt men sant.

Bodil Malmsten bokomslagI förra veckan avled så Bodil Malmsten, även det helt oväntat för mig och kanske för de allra flesta? Hon var en av mycket mycket få svenska författare som jag läst för egen maskin. Hon råkar vara den enda som skrivit poesi som jag förstått och uppskattat. Det var kanske inte poesi när jag tänker närmare på saken utan bara prosa, men för mig är det så abstrakt det kan bli utan att bli fullkomlig nonsens. Nu måste jag genast leta fram hennes bok ”Det är ingen ordning på mina papper” och påminna mig om hur genial hon var.

Det finns något sorgligt i att man uppmärksammar de som dör, självklart men sorgligt. De får en slags revival. Kanske det massiva flödet i världen av nyheter, musik och annat gör att det som inte är precis framför näsan glider undan.

Nu när småbarnsdimman snart lättar ska jag lägga mer tid på saker som gör mig glad. Jag ska lyssna på gamla skivor, läsa om några favoritböcker och njuta lite av livet. Och även om det verkar som om jag tror att solen snurrar bara kring mig, snälla alla mina idoler, håll er vid liv! Jag hinner inte med att uppskatta er just nu!

Anna Voltaire
Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.