Är det en annalkande livskris som är på gång här? I dag lyssnade jag på radion, Ute med P1. Det handlade bland annat om en ny rörelse, Bushcraft. Den startade i Australien och har nu spridit sig hit. Det handlar om att leva av och i naturen, självhushåll kan man säga.

Jag blev helt fascinerad. Jag är ju sedan en tid fast övertygad om att jag vill leva ett annat, mindre stressat och uppkopplat liv. Männen på radion berättade om saker de gör ute. De täljer de redskap de behöver för att leva där, bankar på träd för att få ut kåda så att de kan tända eld. De plockar myrägg för proteinets skull.

De var inte friluftsmänniskor som ville vandra en viss led eller gå en viss sträcka, de ville ha kul i naturen. Jag bestämde mig för att omedelbart anmäla min make till en sådan kurs.

Jag lyssnade vidare och insåg att vi stressade människor som jagar likes och kommentarer på allt vi gör, sitter i samma soffa som maken men stirrar på sin ”fån” egentligen mår allra bäst utan detta. Det hade jag i och för sig fattat redan innan, men det är ju så beroendeframkallande med alla sociala medier, de är konstruerade så.

Även de som faktiskt tar sig ut på isarna med skridskorna lägger upp en selfie, helst om det är sol och ser härligt ut, annars kanske man inte är ute? Man instagrammar att man är med bästaste Fredde i Sarek på renkorvskurs.

Jag såg reklam för en espressobyggare till friluftsfolk. Jag tyckte att det verkade löjligt, men gillade samtidigt tanken på att man inte ska dra ned på livets goda bara för att man är i vildmarken. Totalt paradoxalt alltså – ett tecken så gott som något på att saker och ting måste förändras.

Handpresso
Pods på fjällvandringen?!
Lev mer på mindre
Den här boken köpte jag i somras i ett anfall av panik över sakernas tillstånd. Jag har ögnat igenom den, i sommar tänker jag läsa den mer fokuserat.

Jag balanserar på slak lina mellan vad som förväntas av mig och det jag helst av allt vill göra

Att arbeta heltid, bli specialist inom något spännande medicinskt område men samtidigt vara en förträfflig och närvarande mamma som bakar bullar på ekologiska råvaror. Gärna på ägg från egna hönsen. Och jag SKA ha höns, inte tu tal om det, det har jag redan sålt in hos familjen. Men jag funderar på tiden. Ni vet den med 24 x 60 minuter som vi har till vårt förfogande under ett dygn. Räcker den verkligen till?

Jag vill vara bondmora, hemmafru, specialistläkare, författare, cyklist, bilist och sen vill jag odla egna citroner, helst i Spanien. Göra allt det där härliga. Men ändå ha råd att kryssa i Karibien och ha snygga designmöbler hemma.

Min tanke har varit att när jag har blivit specialist (reds anm: inom läkarskrået) ska jag inte arbeta mer än tre dagar i veckan. I stället ska jag leva billigare med hjälp av självhushållning och sparsamhet. Enda problemet är att detta kommer att bli möjligt först efter att jag med råge fyllt 50 – och då har alla barnen missat att vara med mig och hönsen.

Bushcraftkillarna talade om hur det var att sitta ett gäng runt lägerelden och bara vara, hur axlarna sjönk ned till en normal anatomisk nivå och stressen pös ur porerna. Det är JAG som ska gå en bushmankurs, jag vill kunna överleva utan el och bredband.

Jag lyssnade på programmet två gånger i rad, jag blev lite trött på kvinnan som skulle paddla runt Bottenviken kan jag erkänna, för det är lite för mycket tycker jag, men insikten om att jag måste komma närmare kärnan i mig slog till med full kraft. Gör jag inte det är livet meningslöst.

 

Anna Voltaire

Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.