Det finns en hel del att säga om det här vinet som har med upphovsmännen att göra, inte vinet. Sådant roar mig till en viss grad, men ingen story i världen räddar dåligt vin. Här behövs ingen räddning: Charles & Charles Zinfandel 2013 är ett mysfynd för 99 kronor.

Charles & Charles Zinfandel 2013
För kallt vin – och för stort glas? Flera av er har skrivit till mig och tycker att jag använder för stora glas.

Det börjar dåligt. Doften ur glaset är påtaglig, men inte alls angenäm. Vinet är knappt 14 grader och jag anar att en timmes luftning och några grader plus vore rättvist. Men hur många öppnar vin för att sen inte dricka? Så, jag doftar igen och fylls nästan med avsmak (!) Jag famlar och skriver och kluddar i mitt noteringsblock. ”Fotogen. Skaftet på en gummistövel. Svinborst”.

Jag bestämmer mig för att det är en knepig rökighet, som jag inte tycker om. Men misstänker också att doften kommer att hyfsa till sig med en stund i glaset.

Smaken då? Jo, bättre. Lång, intensiv. Ett vin för hojåkare är det första som far genom mitt huvud. Inte den tjocka farbrortypen, Orange County Choppers med vita pröjsare, snarare halvpolerad halvhårding med en dos kultur och silvergrånad som vill dricka rött, inte Jack. Nästan exakt som Charles Smith ser ut.

Charles Smith
Rocker? Svarta solglas, leopardfåtölj, men framför allt en med rätta berömd vinmakare i coola Washington State.

Jag nöjer mig för stunden, gör några noteringar om färg (rubrinröd, klar) och smaken (tät, mogen frukt) och bestämmer mig för att återvända till vinet i samband med mat. Då har både glas och butelj hunnit i kapp rumsvärmen – rekommenderad serveringstemperatur är 18 grader.

En timme senare, en lovande utveckling

Serverat till maten framstår Charles & Charles som ett kompetent bordsvin, prisvärt, charmerande till och med. Här kan till och med Chardonnaykvinnan vara med på en klunk.

Avgaserna från korköppningen märks inget av – vinet har utvecklats till en gräsig liten kryddkaramell, mjukt vaniljsmakande med hövliga tanniner och en okomplicerad, ärlig eftersmak.

Ett vin rakt upp och ner, med fördel till mat. Jag som så gott som alltid vurmar för mina viner utan mat. Men här tarvas mat, kött. Inte gärna grillat, men allt annat, varför inte råbiff?

[divider]Jespers råbiff[/divider]

Jag pallar inte att skrapa nötinnanlår, utan nosar i stället upp riktigt bra oxfilé, väljer bit och ber sedan att få den mald. Sikta på 350 gram per person, det går åt om ni är hungriga.

700 gram mald oxfilé
Fint skuren rödlök, välj små lökar
Kapris, nonpareille, Cajsa Warg har bra
Äkta löjrom
4 äggulor
Dijonsenap, den svinstarka sorten

Hur råbiff ska serveras? Något under rumsvarmt tempererad. En av få krogar i Stockholm som fattade detta var Bistro Jarl. Matkännare brukar hävda att oxfilé ger en för mild smak, men jag håller inte med: allt med råbiff är milt, därför har vi de starksmakande tillbehören.

[divider]Gör så här[/divider]

  1. Mal köttet i butiken, minst krångel, mest hygien, en malning, normalgrovt, forma till biffar, arbeta så snabbt som möjligt med biffen, inte knåda och fixa
    2. Skär löken så fint du bara orkar, bäst är om den blir en klistrig gegga
    3. Låt kaprisen rinna av, skeda upp i en hög, inget finlir
    4. Häll bort vitan och ta bort äggsnoddarna (det senare är mycket viktigt), ställ varje äggula i ett halv äggskal snyggt intill biffen
    5. Generöst med löjrom, klicka vid sidan av
    6. Senap, vid sidan av, tjoff bara
    7. Inga andra tillbehör, och fan ingen pommes frites

Serveras med Charles & Charles Zinfandel 2013, 1-2 flaskor, temp 20-22 grader. Öppnas en timme före, dekantering ej nödvändig.

Charles Charles Zin 2013 baksidesetikett
Ni får ursäkta den snygga tummen, men allt diskande av vinglas och våra sura, kalla vintrar knäcker mina händer.
Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.