Jag vaknade 06:05 på lördagen och min allra första tanke var att ta min smartphone. Jag lät bli. Det allra sista jag hade gjort innan jag somnade på fredagskvällen var att lägga upp en bild på Instagram… Är ni med mig?

I stället klappade jag på katten, som när hon märkt att jag vaknat ställt sig på mitt bröst. Varför gör katter så? Fattar de inte att det inte är särskilt behagligt?

Sekunden efter hoppade hon ner på golvet, tydligen helt ointresserad av human kontakt, ville bara att jag skulle notera hennes existens och att det är hon som bestämmer här hemma.

Medan jag låg och funderade på rubriken till det här inlägget – jag tänkte först att den skulle vara: Hej, jag heter Anna och är telefonist – hörde jag hur hon kräktes på golvet. Jag är väldigt tacksam att hon valde att hoppa ner från mitt bröst innan.

Telefonen är en fix – drogen heter dopamin

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet. Det har sammankopplats med allt från Parkinsons sjukdom till drogberoende och ADHD. När vi gör något vi tycker om, som surfar på sociala medier och håller kontakt med vänner och familj, frisätts dopamin.

Men det positiva kan bli en stress, som med för mycket smartphone. Det glider över i en hets efter nästa like, jakt på kommentarer, en tumme upp. Vi blir dopaminjunkies som längtar efter nästa kick.

Dopaminist
Dopaminet frisätts när vi gör något vi gillar.

Jag återkommer ständigt till den här telefonen. Min smartphone. Det är som en hatkärlekshistoria. Jag vill inte vara beroende av den men det ÄR SÅ SVÅRT! Å ena sidan behöver jag inte läsa de senaste mailen klockan 06:05, eller se om ni gillade min bild från i går. Å andra sidan är jag uppmanad att kolla min jobbmail många gånger om dagen. Det blir en svår balansgång.

Jag behöver ju verkligen inte veta vad någon av mina FB-vänner har för sig vid den här tiden på dygnet, men kanske någon har skrivit ett meddelande och väntar på svar?

Jag drar ständigt upp nya telefonregler för mig själv i syfte att begränsa mitt användande. Bara det är ju tecken på att jag är långt ned i beroendeträsket. Jag varnar också andra för detta regelbundet, missionerar, men får väldigt taskig respons. Jag har ju faktiskt arbetat med beroendefrågor tidigare och ser många likheter mellan mig själv och grabbarna på parkbänken.

Innan jag smög iväg vände jag mig mot makens sida av sängen. Jag trodde att han sov, som han brukar när jag är vaken på morgonen. Döm om min förvåning när jag ser det lysa vid hans ansikte. Ytterligare en telefonist. Men han lever i förnekelse – varje gång jag försöker diskutera hans beroende avfärdar han mig som likadan.

Så här långt får jag väl hålla med honom, men jag har tagit det första steget mot nykterheten: jag har erkänt att jag är en telefonist!

Anna Voltaire
Anna Voltaire är läkare, sexbarnsmamma, formgivare, agent för designers, flitig bloggare, kokboksförfattare och husbyggare. En jordnära stockholmsbrutta med en längtan till det enkla livet. Brinner för hållbarhet och kvalitet i alla former.