Birichino är ytterligare en kalifornisk producent med sikte på en egen liten nisch i störtfloden av vin. Det kan inte vara lätt, konkurrensen är stenhård. För kunden som vandrar bland hyllorna på Systembolaget kan den framstå bedrägligt habil, men för den som vill in är ett nytt vin som ytterligare ett schampo – vem bryr sig?

Samtidigt finns alltid plats för det spännande, vinvärlden är en nöjesindustri: inte bättre än sin senaste nyhet. Huruvida Birichino bekänner sig till den uppfattningen talar vi inte om när jag får vinmakaren John Locke för mig själv en eftermiddag i Stockholm.

I stället provar vi vin och John kör igång storytellingen. Den är effektivt underhållande på äktamerikanskt manér, men vi har snart en avspänd stämning över glasen när jag spänner mina milda ögon i honom och visar mig precis så intresserad som jag är: jag åker inte kors och tvärs på provningar av vilka viner som helst.

Det som lockar i dag är arvet bakom Birichino: grundarna John Locke och Alex Krause är båda produkter av Randall Grahm, en vilde i vinvärlden innan det var coolt att vara vild. Jag tänker att jag inte ska besvära Birichino alltför mycket genom att i mitt första andetag börja babbla om den forne arbetsgivaren, men hux flux hör jag ”The Rhône Ranger” över mina läppar.

John Locke ler och rättar mig: ”The Rhône De-ranger” (deranged = sinnesrubbad, mångalen) skrattar han, men med en respekt som inte går att ta fel på. Under provningen kommer han tillbaka till Grahm flera gånger, knappast för att glädja mig, utan som ett bevis på mentorns storhet och inspiration.

John berättar och jag klottrar i min anteckningsbok, om obskyra miniatyrproducenter inträngda mellan oljefält och betande zebror (!), privatjet parkerade bland druvraderna och Birichinos strävan efter vin som erbjuder mer än det förväntade. Det känns väldigt mycket Kalifornien, men när vi provar vin efter vin framstår de närmast exotiska och till och med rosén är intressant (den kommenterar jag inte mer än här, jag finner rosé uttråkande) – långt från regiontypiska, och coolsnacket hänger bara kvar som rökiga skuggor: det här är vin som menar allvar – nu visste jag redan det, man ser det på Alex Krauses nervösa gestalt. Han smyger runt kramande sin iPad. Det är en man som inte lämnar något till en slackerslump Big Lebowski Style.

John berättar att hans idé, inspirerad av Grahm, är vin som vädjar till våra instinkter snarare än inlärda beteenden: vi har lärt oss att tycka om Chablis och Chardonnay, medan vi känner att ett vin som Malvasia är något som vi tycker om. Jag hänger inte riktigt med, men jag gillar tugget.

Birichino Malvasia
Malvasia ska uttalas som när man skäller på en olydig hund, säger John.

Birichino Malvasia Bianca, 70852, USA/Kalifornien, Malvasia, 75 cl, 149,00 kr

Sen nämner John ”reptilhjärnan” och jag vänder taggarna utåt – det är så förbluffande likt min egen pitch när jag talar om varumärkeskommunikation, mitt dagjobb, att jag känner mig förlägen. Men i stället för att fastna doftar vi i glaset och Malvasian (jag föreslår korkat nog uttalet Malv•asia, i stället för det rätta, mer sydeuropeiska Mal•va•sia) är högst oväntad med en starkt sötblommig, nästan parfymerat simmig doft – John Locke beskriver den som ”Flamboyant flowery”.

Men den verkliga förvåningen uppstår när vinet hamnar i munnen: snyggt kryddigt, helt otypiskt, supertorrt (John Locke: ”Bone dry”) och allt annat än sött. Jag tänker på lakritsrot, Laura Ashley och Bret Easton Ellis Less Than Zero, en jäkla kombination. Men det är mycket gott och med potential att roa hela sällskapet, från bufféhäxan till rödvinsbuffeln som inte dricker vitt. Betyg 4,4 av 5. Prisvärt. Rekommendation: KÖP.

Vidare till Birichino Chenin, där John Locke berättar om Chenin Blanc på samma sätt som jag har hört andra odlare i Kalifornien: att druvorna har rensats bort från gårdarna efter att Chenin fått rykte som stormarknadsvin: min bild på näthinnan är de gulbruna 15-litersdunkarna på golvet inne på Carrefour och Casino från sommarlovens sydfrankrike, jag gissar med ett literpris på några tior. (Det var aldrig något jag undersökte.)

Birichino Chenin är ännu torrare än Malvasia Bianca och jag föreslår att den påminner om en Extra Brut Champagne. John Locke stannar till och vänder sig till Alex Krause som kommenterar detta med en ordlös kommunikation som jag inte begriper. Jag har inga andra provningsnoteringar än ”supertorrt” och ”Champagne” och mer verkar inte ha fastnat hos mig.

Vi lämnar vitt och går över den röda Birichino Pinot Noir Saint Georges Vineyard med provningsnoteringen ”DILL!” till Lilo, en Pinot Noir i Birichinostil.

Birichino Lilo Pinot Noir

Birichino Pinot Noir Lilo Vineyard, 70899, USA/Kalifornien, Pinot Noir, 75 cl, 345,00 kr

Birichinostil pusslar jag under vårt samtal ihop till en finmekanisk naturlighet; den milda men envisa kraften från druvan oförfalskad genom ett minimalt men kirurgiskt vinmakande parat med noggrant jordbruk och noggrannare urval.

Lilo är lågmält läckert, övertygande kryddigt med en lång, fin eftersmak, en mineralig ton som sval, fuktig sten och i mitt tycke nästan perfekta tanniner. Det smakar moreller, nej, jag ändrar mig, det smakar Jabuticaba, mjukt och fint utan bräkig körsbärighet och jag förflyttas till Brasilien där jag har stiftat så många kulinariska bekantskaper som inte finns här hemma. Jag blir också absolut ologiskt sugen på ostronskivling! En snedkoppling i reptilhjärnan?

Vi dricker också Birichino Cinsault, ett vin med en fantastisk story, men Lilo är dagens tveklösa favorit och ett vin som jag skulle välja om och om igen.Betyg 4,7 av 5. Rekommendation: KÖP.

Jag blir så till mig så att jag tappar fokus och får flabbigt ur mig det på förhand dödsdömda ”Ge mig dina tre viktigaste egenskaper som kännetecknar ett bra vin”. Blä! Men John Locke klarar skivan och levererar svaret – ”Delicious, Delicious and Delicious”. Befriande till tusen, inövat eller ej, och jag bestämmer mig för att runda av där.

Men inte utan att jag först tvingat John att upprepa sig, då med videoinspelningen igång i min iPhone, även den med avsändare Kalifornien. Jag tror att jag får ta och flytta dit.

Jesper Odelius
Jesper Odelius är en av grundarna av Stunder av Lycka. Han skriver om vin, mat, stil, samhälle och snygg, rolig teknik. Han är också ditt öra mot marken när det gäller nya trender, föreläser regelbundet om kommunikation och reklam. Han har skrivit boken Coacha dig själv.